Lördag

Alldeles nyss mulet, men sen sprack solen fram visserligen verkar det som om det var tillfälligt.

Lilla Irene, tankarna har visst farit än hit än dit sedan igår, på vårt påbörjade förhållande som en tid blev kort och intensivt. Men som nu när jag blickar bakåt gav mig (ja jag vågar säga oss) så ofantligt mycket. Jag tänker på Jonas din älskade son, min systerson och mina barns kusin, på mor och Tommie som har förlorat sin dotter, sin lilla solstråle. Jag tänker på dig Cissi och på hur du utryckte det som du upplever som Irenes trogna vän... och som många andra känner nu när det är slut. Minnet av dig Irene kan inte tas ifrån oss, där kommer du att leva länge...



Cissis kommentar härunder: "Ja det känns verkligen tomt i hjärtat. Pratade med Sol-Britt idag, kändes väldigt skönt. Jag är glad att jag har henne och Jonas. Men ändå ställer man sig frågan om o om igen, varför stannade jag inte kvar. Jag skulle varit med till livets slut, och den nya början. ett liv som kommer att vara så skönt o befriande för Irene.

Telefonen är tyst, ingen Irene som ringer eller messar...*tystnad* *tystnad* Jag läser ditt sista sms flera ggr. Jippie och med en glad gubbe som hoppar, när jag skriver att jag snart är framme. En alltid lika glad o positiv Irene möter mig i porten. Det är den Irene jag vill och kommer att minnas. Hon var den bästa vän man kunde ha, vi kunde verkligen prata om allt".

Jag fann några till synes lösryckta ord på lappar avskrivet från en bok om sorg... och det är ju det som du beskriver: Brusten lycka och förlorad gemenskap... harmonin är borta en underbar källa till glädje har sinat. Ensamheten olidlig… outhärdlig. Vänskapen har upphört och kan aldrig helt ersättas. Sorgen, ångest över förlusten, längtan… kan kännas rent fysiskt. Vid varje separation eller kris är känslan av övergivenhet och ensamhet stor… överväldigande. Det var ju aldrig med förnuftet vi älskade.
Älskar vårdar, oförbehållsamt kärlek i nuet. Stor skrämmande tystnad.

Jag blev så arg så många ggr på de s.k vännerna som slutade höra av sig när hon blev sjuk. Varför är människor så? Jag vet hur det är, man passar bara när man är frisk o glad o pigg".

Ja, det är verkligen för hemskt, det är ju i nöden man behöver sina vänner som bäst. Jag har också haft anledning att fundera mycket på det här fenomenet. Det kan säkert finnas massor av förklaringar där rädsla, oförstånd, oförmåga att visa empati, ovilja att vara det här stödet är några. Jag tänker att oftast är det nog så att man inte vågar ställa sig i den situationen att inte veta, inte ha några lösningar. På sätt och vis kan man nog säga att det till stor del har dels med empatisk förmåga och dels med mognad att göra, att själv ha varit i situationer där livet är upp och ner… där mallar saknas. Irene och jag pratade om detta och så trodde hon med. Men, det är en bitter erfarenhet ytterligare pålägg till det man redan upplever... Men vi kan inte ändra andra bara oss själva möjligen försöka öppna ögonen på andra om vi nu anser mödan värt det.

Cissi: "... Vi hade så mycket gemensamt,jag saknar henne så oerhört mycket redan.*tårarna rinner* Nu får man ta timme för timme... dag för dag.. Ta aldrig något för givet. Var tacksam för de stunder man får med dom man älskar...

... för att komma igenom sorgearbetet krävs mycket prat o stöd från omgivningen. Så visst Ingela vi kan ventliera saker om du vill. Vill inte skriva ut min mejladress här offentligt. Hjärtliga kramar Cissi"

Jag kan kontakta dig.
__________

Ann: "Blandad kompott på himlen idag, övervägande soligt och väldigt fuktigt denna morgon. Kondens på våra treglas utsida, halva gräsklippet på blöta skor när vi varit över och släppt ut Emil, frukosten hoppade han idag, kokt pangiasus/hajmal var inte nåt för honom den lille bortskämde :-)
 
Igår städade jag hos svärmor, två våningar om ca 220 m2, sen gick jag hem och städade våra två våningar om ca 220 m2 flyttlådor. Matportion intogs och sen gräsklippning för oss båda. Efter en välbehövlig dusch och ett stort plockat fång såpnejlikor (eller vad hette de) som vi åkte till kyrkogården med,"

Om du menar de där ljusrosa blommorna du hade utmed ditt hus nästan utan att känna till det och som man gör såpa av och som jag har lagt recept på här på bloggen om någon önskar prova. Dessa blommar för fullt här nu. Har sett på ängen hur de blommar i massor. Tar med mobilen en dag som får du instämma eller dementera.

"... vidare till matbutik och hemma avslutade vi kvällen med köpt västerbottenostpaj och engelsk polisserie Commander.
 
Mycket vardagligt som känns mer eller mindre meningslöst när man blir färre och färre kvar, fler och fler går bort för en, men så gick den dagen".

Ja visst känns det så emellanåt och det konstiga är att det ofta hopar sig. Samtidigt är det ju så härligt att leva om man tar för sig av livet...

__________

Mats och jag har nu varit ute en runda på skjutfältet med Charlie. Vi tog en promenad och han fick göra några övningar och söka godis.



Här rullar sig Charlie av välbehag i gräset...

... innan vi begav oss till Margrethe hof nära Gringelstad och Gärds Köpinge för att se tävling för Islandshästar. Mats arbetskamrat Anette tävlade med en av sina egna hästar, det gick så pass bra att de gick vidare och fortsätter under morgondagen. Foto lär komma framöver.






Det spöregnade när det var dags för de 3 sista att göra entré på plan, men det gick finemang och Grattis! Ekipaget gick vidare och fortsätter i tävlingarna imorgon!



VM-hästen


En rad med dessa käcka ihåliga träd utmed den lille grusvägen troligen Pil.
__________

Ann: "Härligt! Paret dansar loss under vigseln... ;
http://www.expressen.se/Nyheter/1.1650554/paret-dansar-loss-mitt-under-vigseln

Det här hade nog Irene uppskattat. Hon hade nära till sina känslor, lika lätt till skratt som gråt och ilska, det försökte hon inte dölja.
__________

Hos Maria och Nisse för växtbyte med alpclematis mot gullclematis och ett högt gräs... plantering väntar imorgon. Bjöds god blåbärspaj till kaffe. Kanske blir det en sträcka skåneled i veckan som kommer.

Ha fått en stroke och inte längre hålla måttet

"Upp som en sol och ner som en pannkaka"
Tisdag, morgonbad, frukost, tittat på bilderna klockan är en kvart över 7 och nu letar sig solens strålar in mellan träden på granntomtens gräs. Det ser jag så här från fönstret i datarummet mellan våra rätt höga häggmispel. Ja vi har inte bara just denna sorten utan andra som Brudspirea, Ribes, Forsythia, Häggm., Kerria, Paradisbuskar, bukettspirea och någon annan art som jag i skrivande stund har tappat namnet på... några timmar efter Wigela var det ju. Hos oss och bland buskarna blommar någonting från tidig vår till sen höst. Det gillar vi och har Bror trädgårdsmästare att tacka för. Bror lever inte längre fick vi precis reda på, men han har satt otaliga spår efter sig i naturen!

Mats och jag pratade på morgonen om hur det är att vilja orka och inte göra det. Hur svårt det kan vara för andra att förstå att i ena stunden kan man stå rak och i nästa stämmer inget för man är hjärntrött. Det är därför jag behöver vara för mig själv göra vad jag vill ibland vila ibland annat avkopplande. Tänk om förmiddagen hade haft fler timmar...men vad hade det hjälpt säger Mats då hade du ju inte ens orkat med förmiddagen. Ja så kan man ju också se det. Upp som en sol ner som en pannkaka som min farmor brukade säga.
Ann:"Japp, jag instämmer med Mats, cut to the chase :-)... Sörj inte den tid du inte orkar, var glad med familj och vänner för den tid du orkar och har med dem :-) och mig :-) KramPling!!!
säger tuppAnn som tar sig en tupplur ibland om eftermiddagen innan jobb, hon rättfärdigade med kronisk sjukdom som stör näringsupptag men hon börjar nog sakta acklimatisera sig och klara sig med mindre ursäkter och gilla läget :-D"
__________
Min lilla goa Anna-Karin jag har fått bilderna från Kvarnbacka och från vår kräftskiva. Kul att se och minnas! Ni andra kan inte vara säkra på om det inte åker in lite nytt i tidigare inlägg...

Sedan har jag också fått mail från dig Gunda. Kommer att bemöta det senare och jag tänker att du också har en del härliga bilder att vänta från (vårt gemensamma) Kvarnbacka. Och nu är bilderna på plats! Det hör till saken att Gunda har försökt skicka mail till mig förut på min andra adress men det kom inte fram. Det har hänt förut säger du ibland har det dröjt upp till ett år. "Rena rama flaskposten. Tror det har med mina energier att göra. Ibland kommer jag inte alls in på internet. Helt stopp, men det är bara att gilla läget".
Min panna ligger i veck, men det hjälper inte, någon av er andra som har någon idé?

Ann:" Nog för att jag gärna läser och tittar på oförklarliga ting, men jag tror inte din Gundas energier retas med henne, hon borde nog kontakta sin internetleverantörs support istället samt kanske se över allmäntillståndet över själva datorn hennes :-)"
__________
Gunda: "Har läst på din blogg om ritten och även om din hund. Tänk så skönt för honom att få massage. Kul att du gillade ridningen och att du klarade den så bra. Är ridning något du skulle tänka dig att göra regelbundet för att träna kroppen och även balansen? Det du skrev, att det kändes som om du och hästen var ett, är ju väldigt fint att uppleva. Jag tycker att det känns alltid bra att få uppleva saker tillsammans med djur ute i naturen... Red i lördags på Kvarnbacka. Hade då hand om två danska damer som från början var jätterädda för hästar. Men som tyckte det var hur kul som helst när de slappnat av och koncentrerade sig på nuet och ridningen".

Ja det skulle jag absolut kunna tänka mig att rida igen alltså. För som jag sa, det jag upplevde i naturen o den känslan som du tydligen också får av samspelet med djur och med natur, tänker jag är svårt att finna någon annanstans. Sedan vad det gäller ridning som rehab, hur den ska se ut måste nog utformas väldigt individuellt. För min egen del hade det under de allra första åren rört sig om ytterst lite ridning och under väldigt trygga former. Men däremot inte utesluta den för koncentrationen bättras på efter hand (successiv ökning av tid och svårighetsgrad). Kanske dessutom med annan lämplig träning). Men för egen del hade kontakten med djuret och naturen varit guld värd redan från första stund. I mitt bokmanus tar jag upp hur jag har saknat en uppföljning/rehabilitering fri från stress och krav där man i samspel med individen lyssnar av och tar hänsyn. På så vis tänker jag, kan individen att bli mer avspänd och kunna gå vidare och samhället gör samtidigt en vinst. Hur resonerar du?

Ann: "Läser dig, bl a "jag har saknat en uppföljning/rehabilitering fri från stress och krav där man i samspel med individen lyssnar av och tar hänsyn" skall man vara kallsinnig kan man undra med dagens indragningar, avregleringar etc och inom vården avlastning ut till anhöriga, att strokisar bör ha rehabutbildad partner i familjen och sköta sig själva.... M. som var här berätta han gått 3 dagar i veckan på träning, långa pass nästan 5-6 timmar tror jag han sa, att nu är det slut med det, han får bara en dag i veckan från 1 september... som om månaden är avgörande, skillnaden.... (det är 2½ år sen hans stora stroke). Hörde för ett bra tag sen en eldsjäl, en sjuksköterska i vårt landsting, som gjort ett eget forskningsarbete ang eftervård och stroke och rehab, väldigt intressant och samtidigt nedslående, alltså sett ur praktikens ögon... skall gnugga mina celler och se om jag kan söka mig fram till inslaget och visa dig".

Ja, skulle du vilja det Ann, det hade varit jätteintressant tycker jag och säkert du också Gunda.

Ann:"Ah, hitta inslaget jag hörde på radio i sommar med sjukgymnasten
men va 17, de har inte skrivit ut hennes namn så man kan söka mer info... jösses... vänta jag skall fråga dem
Ann: "Tack för svar. Ja, det var ett inslag där sjukgymnasten själv berättade lite mer ingående.
Ni har inte namnet på er reporter som kan dra sig till minnes sjukgymnastens namn?
Vänligen,...

Från nyhetschefen:
Hej! Är du säker på att vi hade någon intervju kring detta? Jag hittar bara detta telegram. Hade själv semester då och därför lite dålig koll. Om detta var allt så har vi inget namn kvar - då får du kolla via landstinget som säkert kan plocka fram ansökan. Vänliga hälsningar Märkligt och synd, då gick det inte att få fram någon uppgift den vägen. Men du försökte i alla fall TACK!

Hej igen!
har varit lite mycket här nu.... men om du vill ha namnet kan du ringa till Ann-sofi Drangert på landstingets kansli hon kan visst allt om detta. Daniel Rundqvist
__________

Uppe på Domus en vända på lunchen för att titta efter Duffeln. Ännu inte hemkommen. Drömmer om grovstickade strumpor en härlig rutig kjol halvhöga skor och just en duffel i vinter. Faktiskt första gången sedan kanske sent 70 eller tidigt 80 tal jag har så klart för mig vad jag vill ha i vintergarderoben. Förresten jättesnygg kjol du fått tag på Anette. Hade det inte varit snyggt med en fräsig väst till?

Fick dispans att sluta redan 14 för att hem och vila. Får ta igen det någon annan dag i veckan. I alla fall skönt! Att dessutom gå hem med video på Skånska mordserien som jag fått låna av Maggan i väskan absolut ett extra plus. Faktiskt längesedan Ernst Hugo Jerregård figurerade i tv rutan.


Sedan har jag också förstått att ni har ett aber med era nya inte alls billiga Markiser med skönhetsfel i form av skarv Ann. Att ni inte blivit förberedda om att det kunde bli så här, att man inte tänkte ta någon hänsyn till var skarvar hamnade är märkligt, tycker jag. Och det tror jag att de flesta skulle tycka. Iofs undrar jag om inte det är så även hos svågern som också har markiser. Ska undersöka saken...


Vad förargligt med gardinstängerna hoppas att dyker upp eller att du kan dra dig till minnes var du har köpt dem. Det påminner mig om några fräcka gardinomtag som jag såg på Åhlens när jag stack inom i väntan på bussen. Ska se om det blev något av fotot och sätter då in dem här framöver.

Jag har läst din blogg Jeanette som brukligt och du beskriver mycket fint din kärlek till lilla Ninja som bara blev 6 år. Håller tummarna för din Mica på anställningsintervjun. Kalle blev för en halv timme sedan erbjuden jobbet på ICAs lager i Helsingborg. Han är säkert glad, men med blandade känslor, för han hade nog önskat kunna stanna kvar i hemtrakten hos djuren, sina kompisar och föräldrar! Imorgon ska han och titta på en lägenhet.

Mina upplevelser av Kvarnbacka

Nervös som jag var tänkte jag bäst att sticka och kissa efter att jag hade letat upp en hjälm. Blev så klart getingstucken vilket kanske fick mig att fördela oron.


Ja här står vi och spänningen är o..lid...lig. Håller på att bli tilldelade vars en häst.

Själv har jag precis fått ett sto som heter Grapa. Väldigt vacker tycker jag, brun och varm med stora snälla bruna ögon och det kändes som om hon var den största hästen. Här passar vi på att bekanta oss med varandra, vårt samarbete hade jag klart för mig skulle bygga på ett förtroende redan från första stund. Zoomar man in mig (jag som har röd tröja på) så syns det hur glad och förväntansfull jag känner mig. Men jag vet också att jag stod och funderade över hur jag skulle lyckas ta mig upp på henne.

Det sägs ju att "ner kommer man alltid", så det oroade jag mig inte så mycket för. Fick efter en stund god assistans att ta mig upp, och det var knappast lättare än jag trott. Känns som om man har blivit baktung med åren...vilket kanske också var en fördel för jag kände mig relativt säker i sadeln. Men det var högt...

Snart befann vi oss via den smala landsvägen på väg ner till en stig som ledde in i tassemarkerna. På ena sidan från hästryggen en avgrund ner i det djupa diket.

Strax bakom mig hade jag en kvinna som berättade att hästen hon red på var hennes egen och att hon hade planer på att starta någon form av rehabilitering där hon kombinerade ridning och massage. Jag kände mig trygg från första början och jag berättade att jag hade fel på balanssinnet och att jag hade haft en stroke. Fick fantastiskt god handledning på färden.

Grapa gillar att ta sig en mun gräs och löv emellan varven när helst hon får chansen under ritt. Det blev jag rätt snart varse, likaså att hon kunde vara rätt knepig att få att hålla truppens tempo. Ibland så fick hon för sig att såsa och andra gånger att avancera en bit. Men när vi inne i skogen kortade ner tyglarna tryckte till med vaderna med ett sch ljud då gick det undan i det som kallas för TÖLT och som är så speciellt för islandshästar. Oh vad härligt att känna vinddraget i ansiktet höra det klapprande ljudet av hästens hovar, fågelläten och se solen glimta till mella trädkronorna. Vi avancerade i olika slags terräng, torr löv- och barrskog såväl som slipprig lervälling. Över stock och över sten mellan trädstammar slingriga stigar, uppför och nerför backe. Än så lutade vi oss framåt än bakåt, förflyttade tyngdpunkten. Tvungen till djup koncentration. Efterhand kände jag mig mer och mer förtrogen med hur jag kunde vända och vrida mig i sadeln och bitvis upplevde jag mig ETT med Grapa. Det var befriande och det verkade inte som om hon upplevde mig alltför besvärlig och otymplig. Var och en fullt koncentrerad på vad den höll på med. En och en annan törn när knäna slog i trädstammar brevid stigen, något blåa knän det är smällar man får ta!

Halvvägs var det färd stopp. Vi lutade oss bakåt i sadeln och efter ett ho sackade hästarna in. Vi satt av efter att först ha tagit skorna och fötterna ur båda stigbyglarna, förankrade våra hästar vid bommen Anna-Karin passade på att fotografera.

...och lämnade dem att äta gräs, medan vi vandrade in på en ödegård omgärdad av fantastiskt jämna och fina gärdsgårdar. Solen stekte och snart satt vi där, njöt varmt kaffe, grovt bröd med korv och ost pålägg! Så bra det smakade där vi satt mitt i naturen! Trivsamt småprat, i sällskapet fanns svenskar, tyskar och danskar vuxna såväl som barn. Med det gemensamt att alla var mer eller mindre nybörjare. Ja sist jag red berättade Anna-Karin för grannen, som var danska, så var det på en kamel i öknen!

Efter en stund fortsatte färden, "tiden går fort när man har roligt", och det kan jag skriva under på. Just då när jag var så trött var det skönt att återse Wisseltofta gården, men nu längtar jag redan till nästa gång.



Det är jag som rider in här i täten och efter kommer Anna-Karin som är den vana ryttaren av oss.
Glada och lyckliga ser vi ut båda...och det var vi!





Så här trött såg Grapa ut när vi kom i mål, och fått hela munderingen och den ovana ryttaren av sig. Ögon gick i kors och att sätta sig i bilen och bara få sitta i passagerarsätet var skönt. Och jag vill lova att det gått mycket koncentration åt för att hänga med i svängarna och för att inte handla alltför tokigt. Tur att Grappa kunde vägen och hjälpte mig på "traven".

Kvarnbacka imorgon

Dags att nyttja julklappen från Mats... ja inte årets men väl från i fjor.
Ja regnar här gör det ännu, men det gäller att ladda inför morgondagen och det gör jag genom att besöka hemsidan

http://www.kvarnbacka.se/

Kan säga att jag blir riktigt laddad bara det är uppehåll då gör det inget om luften är frisk efter regn.

Har nu också läst din blogg Jeanette och vi får hoppas vi får fint väder alla åtminstone uppehåll.