LÖGAREDAGEN

Känns inte som en kanonstart på innevarande lördag och dagens evenemang på orten. Idag går den stora vin och matmässan av stapeln här. Med många trevliga evenemang som jag håller tummarna för inte rinner ut i sanden. 

Charlie har pockat på sin morgontur hela morgonen men han har fått nöja sig med morgondrill i täppan tills nu... regnigt och snacka om döpan som kom en stund efter att han och Mats gett sig av :-O
Just nu lider jag med Mats som befinner sig någonstans på/i "oturen".

Själv fick jag kvickt upp/på stegen för att rensa garagetak och tömma silen från skräp från grannens tallar. Visst tallar är Åhus baksida åtminstone barren, men dessa tillhör också det som ger karaktär ... här... så man får snällt ta det onda med det goda. Blir nog ändå tvungna att ta detta med dem. För det känns ohållbart att behöva sopa taket ett par gånger i månaden för att stora grnar hänger över vår uppfart och vårt garage.

Själva har vi snickrat ihop ett litet individuellt program ur "Vin och mat"programmet. Kanske sedan med avslut vid brasan och vin och mat på hemmaplan. Det är som det är, och vem vet hur det artar sig. Vi hade ju bestämt oss för en annorlunda och positiv dag. Och; Det tänker vi ha för onekligen "man har inte roligare än man gör sig"  ;-)

Mobilen är på laddning så förhoppningsvis blir där en och en annan bild framöver.

Allra först ett varmt och välbehövligt bad (det är ju ändå lögaredagen), en kopp kaffe...

... följt av andlig spis i Åhus K:a. Suzanne Flinck, sopran
Johan Palmqvist,tenor
Eric Lavoipierre , baryton
Lisa Fajerson här i Kristianstasbladet, konstnär

Trion framförde uppbackade av ensemble ir Chorus cantamus ett verk av Claude Debussy

... sedan bar det av för att träffa åhusförfattaren Suzanne Mortensen och få en bok signerad :-) ... Dickens detektivbyrå som det hela handlar om utspelar sig i Åhus. Så därför känns det extra spännande. Att sedan tjejen har humor blir ett extra plus... se till att ha mycket glass hemma vid läsningen sa hon för man blir sugen ;-)








En vända på torghandeln. Idag blev det inget annat för vår del än vars en grillad hos scouterna.

Ett besök i PP&compani Åhus mest exklusiva klädbutik. Så mycket snyggt det finns konstaterade vi ... om man nu inte behövt vända på prislapparna. Men å andra sidan är det en alldeles utmärkt presentbutik. Allt är snyggt där.

Nu har det blivit kväll brasan och ljusen är tända och pizzan från nyöppnade Spice på gång. Med andra ord en värdig lördagskväll ;-)

UNDERSKÖNA toner, ord och bilder

MIRAKEL

Temat för tisdagskvällen;

Indien är en del i mitt hjärta säger Inga Ekelund i KRISTIANSTADSBLADET  året var 2009.

Då publicerades även en artikel om Björn Ranelid och hans tidigare besök i Yngsjö kapell. Vassegoa här kommer LÄNKEN hit.



Men nu var det alltså dags för hans nästa strandhugg i Yngsjö vackra kapell. 

I pausen bjöds vi in till förfriskningar i den lilla kyrkstugan. Där såg vi en liten notis att kapellet inte är äldre än från något av de första åren på förra seklet.

Nu har vi ju, som ni förstår inte varit med från kapellets början, men vi har starka minnen från platsen. Vi bodde bara ett stenkast ifrån på Lyckebacke dit flyttade vi 1979, och vi gifte oss här -83. 




I det perspektivet börjar det få några år på nacken. "Vid den tiden" så fanns det en altarring där endast prästen hade tillträde. Då vi gick igenom procedurerna så var det just detta han påpekade vad gäller var vår aktiva lilla solstråle och var hon fick lov att röra sig. Gissa var hon helt plötsligt ville vara... Själv var man ju så att säga upptagen ;-)

Prata ville hon ju också, och hon var ju också brudnäbb för dagen... och då hennes farmor försökte tysta ner henne så sa hon högt och ljudligt; Men han är ju inte tyst :-O, och syftade på Rune Svensson ;-)... Ja så hette dåvarande prästen som hade både döpt, konfirmerat Mats och nu var i färd med att viga oss.

... Nu var det faktiskt så, att så hette även en av de skönsjungande herrarna just denna kväll... och jag kan säga att jag som har  hört en hel del läsarsånger;  då jag var i Sösdala Missionshus med mormor och morfar och Christin (snart 50 år sedan) njöt stämningen och igenkännandet!!! I någon sångerna sjöng även Ranelid med. 





Och helt klart kan han sjunga, även om han i festivalsammanhanget höll sig till att deklamera "Mirakel". För säkerhets skull sökte jag på ordet ville känna nyansen. I dagens ord...  kunde jag LÄSA.  Och visst är det så att vi idag lider brist på det berättande ordet!

I backspegeln;
...  Inget kan jämföras med att höra på någon som har talets gåva. Hur det trollbinder, och det gäller i alla åldrar. Ämnet berörde du Åsa förra läsecirkeln och jag kan säga att yngsta dottern kommer aldrig att glömma dina lektioner. Själv hade jag en historielärare på gymnasiet som fängslade oss elever varje historielektion. Nog faktiskt därför jag alltid har känt en dragning till ämnet.

Det var just i minnena... och så i tonen som Ranelid startade sin vandring genom en strid ström av tänkvärda ord. De stora konstnärerna eller gengångarna... orden gärningarna som griper tag... smeker... sticker kniven i hjärtat... ena stunden är han nära, i nästa stund ute i världen, generationer tillbaka och så i nutid. Det handlar om människan det unika i  varje människa...kvinnan, barnen... man grips av vilken betydelse som varje liv har... man kan inte annat än att fångas av tankens ödmjukhet.


Björn Ranelid rekommenderade två av sina skönlitterära böcker och det var "Tyst i klassen" och "Kniven i hjärtat". Den senare hade du Eva precis slagit ihop berättade du på förra läsecirkelträffen och du hade bara gott att säga om den, och den föll också mig på läppen. I ett inlägg från 2011 då Ranelids Kniven i hjärtat låg på mitt nattygsbord skrev jag så här.

Nu lider
I inlägget länkar jag till en intervju och en tidningsartikel 

Vi kom inte heller hem lottlösa... nej "Ingalunda"  för Mats hastade iväg och tog tre lotter, och det skulle visa sig att han vann på två utav dem. En pelargonia och en påse vaniljbullar :-)snacka om flyt...

ORD OCH MUSIK

 

Vykort med Åhusmotiv efter original av Bo Olsson

Idag bokcirkel på kafé Duvander, så om jag håller mig kort kommer jag säkert igen... på återseende!

På tal om bra böcker:

"Jag tror att vi borde läsa den sortens böcker som sårar och genomborrar oss. En bok bör vara hackan till den frusna sjön inom oss."

En gång sagt av Kafka (1883-1924)



Inside information:

"Om fler poeter och lyriker ägnade sig åt politik och fler politiker ägnade sig åt lyrik, skulle världen vara en bättre plats att leva i."

John F Kennedy (1917-1963)

Det skrivna fortplantar sig i det talade och det tänkta som en yttre och en inre musik. Ljuva toner på kaféet denna sena eftermiddag.  En ung kille vid pianot. Yttre toner som fortplantar sig flyter som en inre flod. Bara hör!

Som brukligt gick diskussionerna varma denna sena torsdagseftermiddag då vi sammanstrålade 7 pers för att ventilera intryck ur månadens bok.Lika givande som vanligt. 

Och här ser ni boken som var på tapeten. Mari låter sin penna leda oss tillsammans med lilla Gwenni en annorlunda 12-åring. Och detta genom en "smärtsam", gåtfull men också fantastisk tillvaro.  Det där tillståndet utanför henne själv. Där allt är möjligt. Där det ges möjlighet att lösa verkligheten genom fantasin. Men också känslan av att inte kunna styra drömmarna och inte det sinnliga "Havet andades också in och ut".







Citat Gwenni: Hur kan du veta det?...Om du vill att det ska vara på riktigt så blir det det... jag lägger armarna runt henne och viskar: När du sen flyger riktigt högt...kan du höra jorden sjunga. Man blir som förtrollad och vill aldrig flyga ner från himlen."

Det är som livet är mest, där omständigheter utgör puzzelbitarna i våra liv.Gwenni ställer frågor till personer i sin omgivning... hon fortsätter ut på kyrkogården, söker svar. Finner dem sakta men säkert. Envist och noggrant iakttar och undersöker hon saker och  ting.  I ett samtal med farmor berättar hon att hon försöker lista ut hur allt hänger ihop.Men det gör det inte svarar hon då. "Ibland åker man på en riktig käftsmäll. Det är lika bra att du vänjer dig." Som när pappa målade om köket för att göra mamman glad, men det lyckades inte. "Det enda som piggar upp henne är doktor Edwards tabletter. Men när hon är glad är hon det då både inombords och utanpå?...utomjordingarna har kanske tagit mamma till fånga och lämnat kvar ett tomt leende skal..."

Rättvisetänk, livsfrågor själen, döden... den döda boan som tycks försöka säga något till henne, den där hunden Mot som inte ens verkar ha en verklig gestalt. Är den ett tecken på att det har skett något orätt? 

"Här uppe, fjärran från alla andra, är natten fridfull. Det hörs inte ett ljud förutom jordens sång. När jag sjöng på samma sätt för vår musiklärare mr Hughes, sa han att jag sjöng i B-dur. Men han skrattade när jag sa att jorden sjunger just så... han vet inte att jordens djupa, eviga sång sveper in mig i regnbågens färger, fyller huvudet med alla böcker som någonsin har skrivits och förser mig med doften av...vaniljhjärtan och jordgubbssmaken, och den svala halheten hos glödröd gelé...Jag svävar omkring ovanför staden. Då och då blir det en glipa bland molnen så att månstrålarna kan glänsa och glimma på taken där nere... Men väktarna ser mig. Ögonen på miljoner biljoner triljoner räkor...I natt är havslukten stark... tycks välla fram inom mig. Är det ytterligare ett varsel?... Jag får kramp i magen av rädsla..."

Läs den den är BRA! 


Kontentan som jag ser det; är att både Kafka och Kennedy är sanningen bra nära. Samt att bakgrundsmusiken speciellt "The river flows in you" matchade boken mer än väl.

På hemvägen denna torsdag ljuder Lasse Tenander ur högtalarna.

BARBRO LINGREN

Missade ni också filmen om Barbro Lindgren? Det gjorde jag men tack vare svtplay kunde jag se det idag istället HÄR




Barbro Lindgren är en person som fascinerar mig och jag har haft henne på tapeten åtminstone en gång tidigare här på bloggen och länken har ni HÄR



SvD

ONDSKAN

I måndags läste jag ett kortare avsnitt ur "Ondskan" av Jan Guillot för eleverna. Det är en lika skrämmande som välformulerad självbiografi.
Hos oss tätt följt av en givande diskussion av det lästa.

Idag torsdag har vi sett filmen med samma titel.

Själv satt jag med penna och papper i knät och gjorde efterhand små anteckningar över mina reflektioner.

Styvfar är egotrippad utan tanke på någon annan än sig själv. Erik måste ständigt vika sig för honom, han tillåts inte bestämma något. Initialt fäller styvfar följande kommentar; "Det finns bara ett ord för sådana som du och det är ondskan". Men tydligt är ju att denne projicerar sig själv och sina egenskaper på Erik.

Mamman kommer från ett välbärgat hem. Hon lever i en fantasivärld Ömmar nog för sin son, men hon är för svag och finns inte där för honom då han behöver henne. Hon bara blundar, det är så hon skyddar sig själv. Hon slår sig ner vid pianot och spelar högt för att stänga smärtsamma ljud ute.

Erik blir konsekvent misshandlad hemma. Hamnar sen i slagsmål i skolan för att få ut den där inre maktlösheten han känner. Erik berättar hur han provar olika tekniker för att klara situationer då han blir misshandlad hemma. Han flyttar fokus, experimenterar hur han ska kunna parera de som är utlösande situationer, spänna eller slappna av i musklerna... då det blir olidligt försvinna in i fantasins värld. Han tränar sitt psyke för att överleva.

På internatet, där han hamnar, fortsätter den psykiska och fysiska misshandeln. Redan första dagen blir han varse hur man presenterar nya elever. Han beordras gå fram till tavlan och blir bedömd... utifrån folkstam, "karaktäristiska drag", hållning osv. Kort och gott FÖRNEDRAD. Det är satt i system och kollar vi i inte alltför gammalt uppslagsverk så finns det fortfarande bildexempel på "folkslag".

I matsalen där eleverna självfallet tidsenligt ber bordsbön, och får sin placering efter rang, ekonomi, vad fadern var och ämbete... blir eleverna serverade av flickorna och utan lärarnas insyn eftersom de sitter i ett annat rum.

De så kallade "kamraterna" uppfostrar varandra på de mest vidriga sätt.
Då man vägrar rätta sig i "oberäkneliga led" så hamnar man inför "Kamraternas" domstol. Blr anklagad, dömd, och tvingas be om ursäkt. Men Erik vägrar envetet lyda order och undrar vad som skulle hända om man slog tillbaka.

Eriks inre mod får namnet feg. Där modet består i att han vägrar ge vika för sitt motto att ondskan inte får segra! Han blir då kallad för Råttan av sina antagonister Men, han drivs envetet av ovilja att bli likadan. Vid ett tillfälle säger han till Pierre att krig och slag tenderar att aldrig ta slut, också att inte vem som helst kan slåss för det sitter i huvudet.

Erik visar "helt enkelt" på det enda rätta: Hur mycket skit han än får ta så måste han förhindra att saker (historien) upprepar sig. Det är sin egen utveckling han beskriver. Hur han lär sig och vill lära sig. Att utsättas föder bara ett hat. I detta fallet hos Erik.

Då plågoandarna inser att inget biter på honom byter de taktik. De ger sig på hans vänner för att komma åt honom. Det är Marja som han är kär i och som han får ömhet och värme av, och så hans rumskamrat Pierre.

Pierre är skolans smartaste elev. Empatisk, och tillsammans med honom känner Erik gemenskap. Så viktigt för Erik att han har Pierre, en förtrolig.Ett moraliskt stöd. Men trots att Pierre har orden räcker inte dessa för att han själv ska stå emot de andra. De är alltför råbarkade. Pierre hjälper Erik ex. med matten och ger honom Lagboken i julklapp. För att han ska kunna få övertaget på laglig väg.

Lära sig skillnaden juridisk skyldig och moraliskt skyldig och kunna sätta fingret på det.

Av lärarna på internatet finns där en idrottslärare som uppmuntrar Erik. Han ser att Erik har något som kan användas för att öppna en kanal utåt. Han är en simtalang! Samtidigt är det något som kan vändas emot honom, genom att vara ett hot som han kommer att utgöra med sitt övertag.

Vid ett tillfälle då Erik blev förpassad till arresten gav sig Pierre av från skolan. Han klarade inte längre av att stå emot för egen del, för att vara ett stöd för Erik, utan han flyr. Han klarar inte av att stå upp för honom och de orättvisor som sker. Han lämnar kvar ett brev till vännen Erik,

Citat;

Käre Erik!
När du läser det här befinner jag mej antagligen någonstans över Tyskland. Jag stod inte ut längre. Jag kommer att börja på någonting som heter College Commercial i Gèneve,så det blir väl siffror och affärer i alla fall för min del. Du får inte tycka att jag är feg. Jag försökte så länge jag kunde.

Det är så mycket mer jag skulle vilja säga, men jag hinner inte just nu för taxin kommer snart. En sak vill jag i alla fall att du ska veta och det är att du är den bästa vän jag någonsin haft. Du kan skriva till mej på fars adress i Gèneve. Tänk om Algeriet blir fritt i alla fall?

Din tillgivne vän Pierre

Ps Jag får inte plats med mina samlade Strindberg, slit dom med hälsan!

Det är starka rader, och det mesta står mellan raderna. Det blev för starkt att stå inför de andra för Pierre. Även om han försöker utstå vid ett tillfälle. Det är ett erkännande, ett medvetande om styrkan eller svagheten i sina idéal...

På slutet, det är då Erik har slutat på internatskolan träffar han åter Pierre. Båda vet men ingen säger något om det. De håller det på det ytliga planet, och då de skiljs med orden "Vi ses!" och inte "Farväl!". Är det säkert ingen slump. Så länge ondskan existerar kommer DE att finnas, visserligen olika personifierade, men samtliga med samma mål och medel.

Jag funderade över Hierarkin;
VEM SOM TRAMPAR PÅ VEM?

... Att allt är ett spel för gallerierna...
... Att alla har en öm punkt och att det vid behov gäller att räkna ut var denna finns.


Nu har Erik blivit vuxen visar han att han har lärt sig använda orden och hur de kan skrämma mer än handlingen. På så vis har han fått övertaget över ex. styvfadern. Han har funnit hans ömma punkt. Han är ingenting, ingenting som han längre är rädd för utan i själva verket föraktar. Och nu vågar han visa det och talar om för honom.

Visst har ämnet varit på tapeten här på bloggen förut : HÄR

En annan film på temat är denna;

Den har jag inte sett, men det står på agendan!

ANDRUM

Det är mycket nu! Svårt att hänga med i svängarna. Försöker hinna inom er, vill ju inte för allt i världen missa det! Och lyckas ibland med att skriva en kort kommentar. Visst kommer här även ett och ett annat inlägg. Men, jag hinner inte lägga ner något jobb på dem och jag förstår att det märks.



Ser dock fram emot ledig dag imorgon. Ja, våra strandturer vill vi inte tulla på, och i går eftermiddag tog vi därför en vända om skjutfältet.

Ett underbart väder betydligt varmare än det har varit idag.

Hål för att försöka hinna ifatt. Imorgon väntar sådant som har funkat att lägga åt sidan. Det är ju åter dags för Orkidéskötseln, en koll av fröodlingarna, en del av det löpande; "se om sitt hem".

Så kom det nödvändiga och med facit i hand onödiga påtryckningar från försäkringskassan. En stund där man tvingas fokusera på sådant som inte fungerar tillfredsställande. Sådant som man för sitt jämvikt måste försöka acceptera och bortse ifrån i alla andra sammanhang. Detta upplyste jag representanten om (precis som om hon inte hade hört det förut). Det som jag sa är en av specialpedagogens (inkl min) arbetsuppgift att inte ta något föregivet, att inte var snar att döma utan visa förståelse. Och främst fokusera på det som fungerar och är positivt. Så nu är det andrum i ytterligare 3 år.

Men visst händer det ett och ett annat nytt också här. Alldeles nyss så dök 6 nya fiskar från Jans damm ner i vår. 4 guldfiskar med slöjstjärt och så två grå/svarta algätare (måtte de inte äta ihjäl sig innan vi hunnit rensa dammen). Den ena algätaren fick jag närkontakt med då han lyckades åka upp med håven då jag skulle ge mig på att rensa lite. Där låg han och sprattlade i gräset och jag kupade mina händer och släppte ner honom i dammen till sina kompisar.
Kan undras hur nykomlingarna blir emottagna av de redan hemtama?


Mats och Kalle har börjat räfsa och snygga till här ute, och häromdagen var jag ju ute och påbörjade rabattrens med klöver fem. Som ni vet gäller det att akta de ömtåliga skott som sticker upp lite varstans.




I år har det inte blivit något besök för mig i Bokhandeln på rean. Får göra ett litet uppehåll i mitt boksluk, för faktum är att kursen som jag hoppade på efter jul tar rätt mycket tid. Just nu håller jag på att försöka nöta in grammatiken, och den är precis inte min starka sida. Imorgon tänker jag göra om övningstestet så får vi se hur det artar sig. Förhoppningsvis börjar jag få lite kläm på det hela.



Men på tal om böcker så var jag inom Åhlens som nu sålde ut titlar till halva reapriset... Och hem kom jag med en bok av Maria Skäringer. Hon, liksom många andra, bestämde sig för att göra en bok av sin blogg. Den valde hon att kalla "Avig Maria" och att dessutom sprida i bokform till allmänheten.
SvD skriver så HÄR på Kultursidorna.

LÖRDAG

Så blev det lördagskväll. Yngsta dottern på hemmaplan och vi har förberett en del saker till vårt stånd på saker och ting nästa helg. Här några barnjackor ;-) Framme för att ses över ännu en gång...






Mats och Kalle har jobbat vidare i stugan. Nu är väggarna gipsade, spacklade och slipade, halva taket panelat skulle tro att resten kommer på plats under morgondagen. Sen ska det laseras och sen så skulle jag tro att det är min tur... eller hur man nu ser på den saken ;-)


... under tiden passade dottern och jag på att promenera till havet. Vi fick låna lille Bus som med tanke på färgen lika gärna skulle kunnat heta Snövit. Visst är även han för söt Jans goding!?






... Därefter blev det besök på filmstaden i Bromölla, utrustade med biopoppisar och vars en dricka för att se Twilight del 4. En film som visst var Okey, men ändå något av en besvikelse efter del 1-3... och efter vad andra har sagt. Kändes lite som en transportsträcka inför avsnitt 5. Det ser vi fram emot...


Dessutom ser jag fram emot; om inte frostnätter i natura så att sätta tänderna i min vinst Frostnätter i Ingrids boklotteri. Boken som jag lovar ska bli en vandringsvinst ... åtminstone kommer ett lotteri här på Hållplats Åhus framöver.

Men jag skulle tro att "Saker och ting" samt tapetseringen kommer att uppfylla tomrummen den kommande veckan.

VÄLKOMMEN som följare på min blogg Ingrid. KUL!




Hemmagjord pizza smakade fågel (med tanke på kycklingrester från fredagen)...

Det här var vår lördag i ett nötskal. Kan det bli mycket bättre?... ja det får ju i så fall bli på tv:n.

BOKMAL... eller inte...

... Det är frågan.
"Vad är en bokmal?"

HÄR fann jag svar på tal!

Detta är läshörnan på C4 gymnasiet. Men, faktiskt har vi en fåtölj hemma av samma modell. Även denna i läshörnan.

I vilket fall som, har jag spisat några fackböcker de senaste veckorna och har alldeles precis slagit igen pärmen på Marie Ndayes roman "Tre starka kvinnor". Utan tvekan gav den mig ett starkt... och skulle jag tro även ett bestående intryck.

DN skriver så HÄR i sin artikel om författaren och hennes bok.

Den första kvinnans öde präglat av hennes bakgrund med en förfärlig far som inte heller lyckas förställa sig inför familjen. Till en början framgångsrik och prydlig, ser det yttre som ett mått på värdighet. Han bjuder vitt och brett för att själv bli beundrad, men har inget till övers för sina nära. Allt är bara är ett sken, som med tiden vittrar sönder.





Norahs mor, visst fanns hon där under uppväxten, men av någon anledning saknar hon utrymme i berättelsen. Inte heller systern som vad jag förstår var alkoholmissbrukare. "Broren" som växte upp hos faren. Hur han hade det kan vi ju bara föreställa oss. Den lille blyge och försynte gossen med glädjelösa leenden... som så småningom blir anklagad för faderns brott.

Norah som blir stark av motgången lyckas i livet. Skaffar familj och god utbildning. Men, ångrar bittert att hon inte har funnits för sin bror. Hon är däremot något av en hönsmamma för sina egna barn. Hon vill ha full koll. Det är precis som om inget får gå fel.


På det hela taget har hon svårt att acceptera främst sina men även andras tillkortakommanden. Mannen ger hon inte en chans att ta sitt ansvar som förälder. På så vis berövar hon honom rätten att växa i sin föräldraroll.

Omständigheter gör att hon får erfara att allt inte står och faller med henne själv. Men, det finns sådant som hon inte själv kan påverka. Och hon får se att andra klarar saker och ibland bättre, men måste få chansen!
Med tiden kommer hon till insikt om hur livet formar oss. Hur sorgen drabbar, att reaktionen ibland kan bli att vi blir oförmögna att framtida ta emot ömhet.Men samtidigt som hon inser det får hon en klarare bild av hur hon själv fungerar.

Och så slutligen ett starkt möte är då fadern och hon på sätt och vis försonas, de befinner sig fysiskt på samma plats, han utgör inte längre något hot...

Fick en flashback att i den här berättelsen ligger mycket av henne själv.

Den andra kvinnan får man så att säga genom mannen. Det är senegalesen Fanta. Jag konstaterar att för att leva med Rudy måste man vara stark. Han förtränger och för sig själv bakom ljuset. Sin egen osäkerhet ges uttryck i en ofattbar kontroll av dem som står honom närmst. Han rycker upp Fanta och sonen med rötterna. Gemenskap och trygghet försvinner. Han lever så att säga genom dem, medan de berövas sina liv. Det är den längsta berättelsen men som utspelar sig under kortast tid. Och jag tycker också att den är den tyngsta att läsa. Men, vid eftertanke helt genialiskt skriven.

Kvinna nummer tre är den som gör starkast intryck, i alla fall på mig! Visserligen här rör det sig bara om timmar sedan jag var som uppslukad i texten. Starkt, var det ja!!!

Khadys längtan efter barn överskuggar allt, hon pendlar mellan hopp och besvikelse. Blicken skyms och hon förmår inte se och ta tillvara det hon har. Inte älska någon för dennes egen skull. Så blir hon ensam, inser först då hur hennes man var. Inser sin egoism och lider samvetskval för att hon inte sett, inte satt värde på.

Hon har ingen, ansluter sig till mannens familj. Accepterar sitt öde, varande av ett ingenting... hon befinner sig i en bubbla där det varken ryms glädje eller ångest. Inte hjälper det att hon tidigare har varit kravlöst älskad eller att livet pågår runt omkring henne. Nu "räknas hon inte". Hon blir illa behandlad, hon accepterar och medverkar till att utplåna sig. Nya omständigheter kastar henne ut i okänt skrämsel. Det är då pojken och hennes vägar korsas. Han är lågmält vänlig, hjälper henne på många sätt, väcker hennes undertryckta upphetsning, väcker henne till liv. Väcker hennes empati. Då han förödmjukas önskar hon i tysthet att hon kunde bära skammen för allt som han har gjort för henne.
Han är tvivelsutan bra för henne då. Utnyttjar han henne... ? Inte då, men kanske sen? För samtidigt verkar han medveten om något som hon ännu är lyckligt ovetande om. För att försörja dem tvingas hon sälja det enda hon har, sin kropp... gång på gång. Han själv har heller inget människovärde, ingen lycka... Han skäms över henne och hon orkar inte med omsorg om honom också, hon orkar ju inte ens med sig själv. Det är hon som är den starka av dem båda trots sin utsatta situation. Faller så djupt, sviker han henne, han tar allt hon har och försvinner ur hennes liv. Man kan inte ta tillbaka det man en gång gett... det är en tanke han får leva med resten av sitt liv.

För Khadi blir förtvivlan... sorgen blir total, innan apatin är ett faktum. Minnet av sveket tom. hans namn är utplånat. Det var som ett slag av ödet. Det uns av empati hon har haft kvar för honom är som bortblåst.

Det verkar inte finnas någon ende på de svårigheter hon ställs inför. Men hennes självkänsla överger henne inte.

Slutet är så starkt!!! Gossen kom aldrig över att han hade svikit Khady. Ånger som han inte vet var han ska rikta. Deras slutliga möte är lika förunderligt som sällsamt.

Tre kvinnor som vid första anblicken inte har mer gemensamt än just detta att de är starka. Där man i den andra berättelsen behöver fråga sig vad som är att vara stark. Är det att göra uppbrott eller att stanna kvar? Beror det inte mer på betraktarens öga? Betraktarens värderingar? Gemensamt tema är identitet, kön, migrationens effekter.

Dessutom kan man under lupp finna fler beröringspunkter mellan berättelserna och dess personer. "Den som söker han skall finna", så detta lämnar jag till er!

Författaren född -67 har hunnit med att skriva en rad böcker, och erhållit Goncourtpris som den åttonde kvinnan av 107 pristagare. Hon har skrivit romaner och teaterpjäser under 25 år. Vid första anblicken benämner vi det som oj redan... sedan inser vi, då vi kollat runt bordet på gemytliga kaféet Duvander, att det är vi som börjar bli äldre.

Maries språk är stilmässigt annorlunda hon använder sig av bautalånga meningar, och det visar hon redan i första meningen som är 8 rader lång.
Annorlunda men väl fungerande. Dock kan jag tala om att våra "meningar" gick isär på den punkten. Klart är att det tog ett tag innan man kom in i takten. Texten måste läsas sakta med eftertanke för på något vis ger det tonen till hela boken. På köpet får vi som i livet prov på tillvarons motsättningar. Kontraster å ena sidan ex. styrka, ljus,lycka, glädje, hopp trygghet, omsorg, bejakande, självkänsla... å andra sidan Svaghet, mörker, olycka, sorg, besvikelse, okänt skrämsel, apati, förödmjukelse, svårigheter, förnekelse...

Det intressanta är som vi redan har konstaterat, efter att ha fördjupat oss i några böcker är att vi omvärderar våra uppfattningar efter våra diskussioner. Texterna får andra dimensioner och vi har så kul i denna lilla läsgrupp, 6 till antalet bibliotekarie, So-, Sv-, konstlärare samt specialpedagog till yrket.

Läs den!

Skrivet i AFTONBLADET

VÄRDESÄTTA ELLER ATT SÄTTA VÄRDE PÅ

Som jag skrev i kommentaren hos Kerstin denna morgon
Finns det något mer spännande än att rota i historien och sin egen i synnerhet? Det är nog Monica beredd att skriva under på rakt av.

Tänk vad värdefull den där kaffekannan blir med mer kött på benen Kerstin och alldeles särskilt tillsammans med fotot.

... Det här med bilder... alldeles i synnerhet nuförtiden då vi översköljs av sådana överallt, följden blir tänker jag att det är svårare att själv föreställa sig. Faktiskt tror jag att detta var lättare med få bilder... då man berättade mycket mer för varandra... stoff med mer substans... målande för att kunna se i tanken. Jag tror att numera refererar vi till bilder vi har sett med skarpare konturer. De kan nog lura ibland och om det vill sig illa strypa kreativiteten.

Kan undras vad som blir värdefullt, dvs. affektionsvärde i framtiden... med tanke på det stora utbudet av saker och som innerst inne inte betytt så mycket för oss och för någon. Tänker att det inte alls får den där betydelsen som din mormorsmor Anna Hansdotters kaffepetter i koppar Kerstin!

Summa summarum;

Innerst inne tänker jag att det handlar om att värdesätta det man har mer än att hela tiden sätta värde på saker... eller vad tror ni?


För att återknyta till hur jag inledde inlägget idag;

Finns det något mer spännande än att rota i historien...?
Ja det skulle i så fall vara att fundera och se fram emot det som komma skall.
... men varför inte passa på att njuta dagen på vägen!


"Det underligaste med framtiden är att man då kommer att kalla vår tid för den gamla goda."

Citatet hämtat från Bladet och ursprungligen författaren och journalisten Ernest Hemingway (1899-1961)
Följer du länken så kan du läsa inslaget om Hemingway i SvD

Men, det är en slutsats vi själva får dra med tiden skulle jag tro!



Så vidare till en annan författare nämligen Marie Ndiaye. Denna franska författarinna har skrivit "Tre starka kvinnor", och det är nästa bok som vi ska läsa i vår bokcirkel. Efter knappt 1/4 inser jag vilken givande läsning jag har framför mig detta "Pärelov".


DN skriver om just denna bok och författare HÄR











Morgondagens inlägg kommer jag att ägna åt besvärliga klasser... och mogondagen i allmänhet åt att läsa in mig på era bloggar, något som har fått stå åtsidan denna intensiva dag!

Finstämd nattmusik;

MURAKAMI

Ja så har första sammankomsten med vår läsecirkel gått av stapeln. Evenemanget utspelade sig på kafé Duvander i Kristianstad. Tidpunkten var en sen torsdagseftermiddag i september. En mindre skara läs-entusiaster med olika erfarenheter i bagaget ventilerade Murakamis Norwegian Wood.

Det hade nu gått ett par veckor sedan jag för egen del var helt uppslukad av den "Norska skogen" under en knapp veckas tid.


Stämningen som öppnades för mig som läsare kändes tyst och stilla... säkerligen delvis beroende på en för mig obekant kultur. Språket målande, där vikten av ett sådant, enligt författaren, ger sig mer och mer till känna med åren. Beskrivningar sinnliga minnen för att komma ihåg och behålla känslan... sinnesupplevelserna tätt sammanvävda. Där är på sidan 126 och 127 en glasklar beskrivning som man som läsare känner att man är med i.


... Boken, ungdomar och det ytliga studentlivet till trots, med djup och mångbottnad som livet i övrigt. Vi befinner oss på 60-talet i Japan.

Det är så många livsfrågor som är på tapeten i den här boken där personerna och deras tänk mer är det centrala än själva handlingen. Och
man kan ju knappast undgå att märka att författaren är oerhört intresserad av människor, deras karaktärer och innebördes relationer.





... Hur de ex. för att själva hamna i ett annat ljus kan drivas att göra saker som de vet är tveksamma. Det börjar, så rullar det på och till slut är det nästan omöjligt att förändra. Eller att trots att vara omgiven av möjligheter kunna avstå från dem och på så vis vinna respekt. ... eller att ha kunskapen och kunna nyttja den... eller inte.

... Det är så mycket jag skulle kunna lyfta fram ur boken. Ett exempel är upplevelser kopplade till tiden, hur den personliga klockan stannar. Hur personen stannar i ålder. Det innebär ju i praktiken att man kan växa förbi ex. sina föräldrar en märklig tanke... Men också hur traumat/döden påverkar omgivningen både lika och olika beroende av beröringspunkter och av oss som individer.

Jag brukar ju göra små markeringar i boken och anteckningar under läsningens gång. Den här gången valde jag att göra en tankekarta över de olika personerna och hur de påverkade varandra. Spindeln i nätet är ju Toru det är skildrat ur hans synvinkel. Tanken förespeglar mig att om hur annorlunda det skulle se ut om någon av de andra personerna skulle väljas ut i hans ställe... annorlunda skulle det bli.

Känner att jag inte vill avslöja något mer, för jag rekommenderar den verkligen om ni tror att ni gillar samma böcker som jag. Känner ibland själv att recensioner avslöjar alltför mycket om handlingen, ja det är tom. säger Mats så att texten på baksidan av en bok ibland är alltför avslöjande!

Det blev en härlig stund på fiket. Visst är det ett sätt att umgås det här med att ventilera en bok som alla har läst. Och visst är det fascinerande att upptäcka hur olika våra omdömen är och hur vi har läst boken och vad vi har lyft fram. Men det är absolut ett sätt att diskutera ibland svåra saker och ett sätt att bredda sin läsning istället för att fastna på vägen.

Stegen var lätta då vi gick hem och känslan kan jämföras med att t.ex. precis ha sjungit med kören.

Boken som vi ska ha klar tills om 3 veckor är Chinuba Achebes "Allt går sönder".

NORWEGIAN WOOD

Den senaste veckan har jag varit som uppslukad i den "Norska skogen". Närmare bestämt slog jag upp första sidan i Haruki Murakamis bok med titeln Norwegian Wood förra fredagen. Det är första boken som vi, en liten skara genom mitt arbete förväntas läsa... och nu slog jag igen sista sidan igår morse.

Titeln syftar på Beatles kända låt. Boken kom ut 1987 och översättningen gavs sen ut 2003 på Nordstedts.






Det har varit en annorlunda läsupplevelse. Världen som öppnar sig är annorlunda mot vad vi är vana vid här i väster. Tempot... naturen, men det finns också mycket som förenar; det komplexa i relationer och känslorna.



Jag har som vanligt gjort mina anteckningar under läsningens gång men något annorlunda den här gången. Sparar mina tankar tills vi har träffats i läsecirkeln så få vi se vad som händer.

Idag har vi även sett Filmatiseringen. Det jag kan säga så här efteråt är att de båda går hand i hand på ett ypperligt sätt. Det är inga lätta saker det handlar om, men där tänker jag att Tran anh Hung lyckas över förväntan. Expressens utlåtande är "Romantiskt storverk!" Enligt Nyhetsmorgon på TV 4 "Underbar film!" Sydsvenskan "Sagolik"

SARAHS NYCKEL

Heter den bok som jag läste ut i helgen. En lättläst bok på det viset att Tatiana de Rosnays språk böljar fram och griper tag i läsaren. Det sker i korta avsnitt, vilket gör det lätt att ta tag i boken likaså avsluta för tillfället. Det känns så levande när blodet pulserar i kroppen, i jämna intervaller i takt med kapitlen. Det blir de egna känslorna som förstärker det levande i romanen. Det handlar om Vel`d`Hiv och det som hände där i Paris 1942, om Sarah och hennes familjs öde. En serie händelser som aldrig någonsin får falla i glömska. Just detta ligger på allas vårt ansvar.





Det som var frukten av en ofattbar ondska och där varje insats av godhet var och är av betydelse, men kanske ändå inte visar sig tillräcklig förrän möjligen på sikt!

Men berättelsen handlar parallellt om personer idag som har sin historia och där ingenting blir mer som förr, i synnerhet inte för dem som på något vis har varit involverade. Inte heller för Julia som bär "Flickans" öde inom sig. Genom denna lilla flicka får tragedin ett ansikte.

Jag tänker på vår långa resa. Den som ibland känns just lång, men samtidigt så kort. Jag tänker på vägen. På vikten av att vara vår egen regissör. Och på hur viktigt det är att just;

Ha ett mål som är värdefullt och att ständigt sträva mot att nå det är en av livets hemligheter.

Så viktigt att styra vårt liv, leda in det på den väg som man tror på och sedan sträva efter att hålla sig till... i rätt riktning. Läsa vägskyltarna, fråga och lyssna på andra längs vägen. Men så viktigt att välja själv! Som jag skrev i ett tidigare inlägg; Måtte jag själv aldrig avvika från den vägen för visst är det så att du för det mesta:

Du är det du är genom det du tror på.

Sen finns det alltid undantag, kanske får man fel bild hur man lever upp till saker. Men, huvudsaken är väl ändå att man försöker handla gott. Ibland innebär det att man gör sina misstag och att man får stå för konsekvenserna. Ibland kan man inte heller själv påverka utgången.

Men, i de fall där man kunnat göra något men inte gjorde det, känner man kanske skuld, skam. Det måste vara det värsta. Något som så förpestar tillvaron resten av livet. Som med Sarahs nyckel, eller Eduard och hans far. Att aldrig kunna vrida klockan tillbaka, ändra skeendet... handlandet... kanske brist på handlande. Inte kunna gottgöra, inse att pengar ”bara” är materiellt.

Samtidigt oerhört väsentligt att åtminstone få erkänna detta öppet till en fysiskt närvarande person med anknytning. Be någon om förlåtelse. Äga en tro som gör det möjligt att rikta sina böner till.

Vikten av att vårda, underhålla relationer. Där ömsesidigheten och det att behandla varandra ärligt och värdigt det allra viktigaste för förhållandets överlevnad. Att upprätthålla förtroendet. Att glädjas för det man har tillsammans, men också åt varandra och varandras lyckande. Att vilja se och lyssna på den andre.

Men det handlar också om att inse att inte alla har modet inte förmågan att visa denna kärlek till andra, i synnerhet om denne inte är bekant. Eller tvärs om.

Medmänniska eller en motmänniska.

Efter att ha läst boken om Sarah blir det ofrånkomligt att tänka på det gamla paret. Det gamla paret som ger ut av sin kärlek som verkar finnas i överflöd. Ett hem fullt av omsorg, energi, kreativitet och värme...

Mannen citat:

Är ni vilse?... Han lät bekymrad på rösten. Barnen blev häpna. De hade väntat sig hot slag, allt utom vänlighet... Mannen log, ett vänligt, milt leende." (s.154)

Hos dessa barn: Känsligheten... Att ha sina känselspröt ute, vara lyhörd för röster och varje nyans i rösten.

Kvinnan citat:

Gud i himlen, mumlade hon... Hon hade ett fridfullt, runt ansikte och en tjock vit fläta... liknade fotografiet av hennes farmor... Samma ljusa ögon, vita hår, samma mjuka, tröstande hull." (s.154)

Men också ha viljan och förmågan att GE, men där inte ens detta räcker... när förmågan att TA EMOT kärleken har utplånats.

För det innebär naturligtvis även att ibland bära varandras sorg… Sorgen, som kan vara alltför tung att bära åtminstone på egen hand. Som Sarahs sorg. Då hon helt enkelt såg sig tvungen att kämpa för att nå fram… Ibland hinner man inte, klarar inte, såren blir alltför djupa att kunna leva med… Sår som inte kan läka, åtminstone inte om de kapslas in och inte ges utlopp.

Att beröra och beröras.

Människor som ingått relationer som glider ifrån varandra. När man inte längre är på samma våglängd, inte längre är beredda att satsa på ett gemensamt liv. Utan upptäcker att man vill styra den andre i dennes beslut. Inkräktar på det som är varandras frihet.

Då man upptäcker att man inte längre känner varandra.

Det väcker en alldeles speciell sorg, för det faktum att man tappade varandra... satsade fel. Kanske saknar det som var, det som man hade.

Att fostra sina barn, få vara med och skörda frukten. Barnen som är så viktiga genom att det är de som är framtiden.

Och där det inte finns någon frukt att skörda. Ingen att vara stolt över, glädjas över bara vetskapen om det man hade. Men störst av allt är kärleken. Den kan ingen ta ifrån oss, bara man inte förlorar förmågan att rikta den!

I boken Sarah tänker jag på ett brev fullt av sorg och saknad från gamlingarna, och som jag läste på bussen in till stan en dag. Det var oerhört starkt!

Onsdagen och utedag. Helt ok väder sånär som ett par rejäla... men kortvariga skurar. Inventerat överblivna brädor från årets byggen. Nu ska bara presenningarna över. Garageväggen i passagen är nu också skurad. Skönt! Imorgon om det blir tid och ork ska jag ta den sista biten vid trädäcket :-)

Nu har vi även sett filmen som kom ut helt nyligen på DVD. Utlåtande:

På en glidande skala 1 upp till 5 fick den 4 av Mats och 3 av Eva-Katrine.

Eva-Katrie upplevde det något störande att handlingen skiftade parallellt dåtid-nutid... hon hade velat ha mer av bakgrundshistorien. Det var detta som vi andra fastnade för. Så är det ju också skildrat i boken. Vi pratade en del om detta efteråt och tror kanske att det beror dels på att ungdomar vill ha mer dramatik/aktion i filmer

Av mig 4,5. Instämmer med Mats att skådespelarinsatserna gör att denna film stiger i graderna. Dessutom... Kanske är det så att när man blir äldre så har man ibland sett och hört en hel del både av historien och av livet... om man varit lyhörd och lyssnat vill sägas.

GARGOYLEN

Författaren Andrew Davidsson är född i Kanada, och det är också där han bor idag. Han har universitetsexamen i engelsk litteratur och visar i sin debutroman Gargoylen att han är en vän av ord och känslor.


Människorna och skiftande levnadsöden går in och ut i varandra i denna lika fängslande som udda kärleksroman och trådarna slås in i händelsernas väv. Det utspelar sig i nutid, men personerna som vi möter har en historia i parallella handlingar från andra tider och platser.

Det är KÄRLEKEN som är det bärande, och ”löper som en eld” genom tid och rum. Det gäller oss alla mer eller mindre och både bildligt och konkret. Men, det är mer som är gemensamt, och som har varit det i alla tider. Det är de många och stora livsfrågorna om livet och döden????????

Romanen är sammanhållen av de udda huvudpersonerna; Marianne Engel, och en man som tydliggör mer av sig själv och sina känslor, men inte någonstans avslöjar sitt namn… Han möter av olika anledningar en eld så stark att den håller på att förgöra honom. Ändå är det den som indirekt kommer att rädda honom.

På Adliris kan man se en klart sevärd liten filmsnutt:
http://www.adlibris.com/se/product.aspx?isbn=9113020242

Marianne en godmodig ängel och karismatisk kvinna som dyker upp i den andre huvudpersonens liv då denne inte kan se att han har något mer att leva för. Hon nästlar sig in, gör att hans liv framstår mer uthärdligt genom sitt sätt att vara. Hon lyckas väcka hans slumrande nyfikenhet och får livskvaliteten att återuppstå. För nog verkar det overkliga snart verkligt. Som om de har träffat varandra förut. Vid ett tillfälle uttalar huvudpersonen genom författaren: ”Ju längre man umgås med Marianne desto mer övertygad om att allt hänger ihop.” (s. 146)

Det handlar om att mötas i mitten, om att närma sig varandra religöst/andligen och i språkbruket menar mannen någonstans i boken.

Nu känns det på plats att presentera dessa Gargoyler. Det är stenfigurer som Marianne skulptrerar, för förutom hennes enastående lyhördhet är hon, får man väl kalla en "livskonstnär". Hon ger med mejsel liv åt mer eller mindre groteska figurer som inte liknar något annat, men som en gång enligt Marianne har varit älskande. På något mystiskt och samtidigt solklart vis beroende på ur vems perspektiv tar dessa form genom inre röster i det här fallet Gud.

Hon är bättre på att ge honom den vård han behöver än att sköta sig själv och mycket annat. Hon går helt upp i sitt arbete, det som hon väljer och måste göra. Då finns det inget annat. Och ja, hon har en diagnos.

Hon driver igenom att de ska återvända till olycksplatsen; Hon menar att det inte är bra att envist backa att fastna... utan att gå med. ”Det är bra att återvända till platser där man har lidit!". För ”Vad spelar en eller ett par dagar för roll i ett evighetsperspektiv.” Konstatera att det kanske går att gilla smärtan eller snarare den lärdom som den ger. Här skulle jag som läsare vilja inflika att det handlar om att försonas...

Sen frågar hon honom naket om hans livskvalitet före olyckan?

Nu känner jag att jag ofta har sagt och känt att den bok jag för tillfället håller i min hand är det bästa jag har läst. Och jag skulle kunna tänka mig att det beror på att jag så går upp i det jag gör. Óch nu säger jag det igen den är som Guardian skriver "Fantastiskt fängslande".

FATIMAS HAND

Ja så har jag då slagit ihop ”Fatimas hand” för sista gången. Denna digra bok på 919 sidor, visserligen med större stil men med hårda pärmar, och som trots sitt format ändå har åkt med på bussen till stan varje dag. Även varit med och vänt i sängen på kvällarna. Även om dessa personer och olika levnadsöden har löpt parallellt med min vardag har tillvaron därför blivit aningen lättare ;-)

Denna gången utspelade sig handlingen i Andalusien på 1500-talet alltså 200 år efter Katedralen från havet. Efter att ha läst ut den sistnämnda skrev jag som följer:

Det var med spänning jag följde Arnan, hans far deras relationer och alla människoöden som kantade deras väg. Handlingen utspelar sig i Barcelona på 1300-talet, ett samhälle som känns främmande och upprörande genom att verka så ociviliserat och olikt vårt. Samtidigt finns det såväl mänskliga som samhälleliga likheter både vad gäller ondska och vad ondskan kan ställa till med. Men det handlar även om godhet och känslor som den för med sig, samt hur en del människor kan förändras över tid under gott inflytande. Kort och gott både svart och vitt.


Jag väljer idag att starta med ett citat av den franske historikern Pierre Gaxotte:

Historien är en tapet som människan klistrar på det förflutna.

Med andra ord, och på vis och sätt upprepar historien sig, men i andra färger och med varierande mönster.

Och det är ju just detta som kännetecknar ”Fatimas hand”, för utan tvekan är det en storslagen äventyrsroman. Stundtals läste jag med spänning jag ville veta vad som skulle hända runt huvudpersonerna. Om ont och gott…

Det känns lika verklighetsfrämmande hur illa människor kan behandla varandra och att sedan använda religionen för att försvara sina syften. Men så kan det ju vara än idag, så varför skulle det ha varit annorlunda? För många är det säkert inte främmande. Kvinnosynen i boken är skrämmande. Synnerligen förtryckande och i mångas ögon är dessa inte värda något mer än att vara till för att behaga mannen.

Men, det var också så att man fann stort stöd i religionen, och för Hernandos del som förstod vikten av att förena dem gick så upp i att försöka finna något som kunde övertyga.

Citat från Katedralen inlägget:

Författaren Ilfonso Falcones är f.1960 i Barcelona. Till yrket är han advokat och om jag får ge mig på en gissning är han själv lika fängslad och intresserad av det onda och det goda. Detta lyckas han förmedla till läsaren. Detta är en bok som trollbinder och säljs i massupplagor även utanför Spanien... nu i flera Europeiska länder.

Om jag skulle välja en av dessa två böcker skulle valet stanna vid Katedralen vid havet. Men jag skulle inte vilja vara utan denna sista.


Har nu påbörjat en ny bok den heter Vindens skugga av Carlos Ruiz Zafon även denna bok skriven av en Barcelonabo handlingen utspelar sig på 1900-talet.
Citat s.9 ” varje bok, varje volym du ser är besjälad. Besjälad av den som en gång skrev boken, och alla dem som har läst den, levt sig in i den och drömt om den. För varje gång en bok byter ägare, för varje gång en ny läsare låter sin blick glida över dess sidor, växer sig bokens själ allt starkare.

Han beskriver den där känslan av att bli ett med en bok och på så sätt upplever sig själv som läsare viktig. Måtte jag behålla denna känsla boken igenom.

I inlägget skrev jag, och visst är det så jag försöker fånga känslan :

…Katedralen vid havet. Till formatet en tegelsten på 666 sidor, men med ett innehåll som jag vågar påstå de flesta gladeligen slukar. Läsaren som slukar boken eller boken som slukar dig. Det är frågan. Ja, den verkade som ett gift på mig... så att jag svårligen kunde lägga den ifrån mig förrän den var slutläst… och då tog abstinensen över.

Ledsen Kerstin och Anne-Marie jag kunde inte kommentera hos er igår och inte idag heller!