"Sviter" efter akupressur?

Har ni varit med om en tre timmars förkylning?
Dessutom ingen liten heller så länge den varade.
Näsan rann i ett. Så lika plötsligt som den kom var den borta igen!
Underligt!
Är det möjligt att det är "sviter" efter gårdagens akupressur?

Kände mig rejält mörbultad på eftermiddagen igår,
men mår bättre och är nu mer rörlig än jag har varit på länge, hmm...

Olivia

Läser en artikel i Kristianstadbladet om att Jordbruksverket går in för hårdare krav på husse och matte. I Princip så tänker jag att det är viktigt att regler kan följas upp och är möjliga att kontrollera. Det är självklart att se till sin familjemedlems välbefinnande och det innebär såväl fysisk som psykisk stimulans. Vem älskar inte att bli mött av sina husdjur, som alltid är välkomnande och glada när vi kommer hem? Säkert är de också glada för att få chans att komma ut och lätta på trycket. Att ha djur bygger på ömsesidighet. Vad kan få oss att för ett ögonblick uttnyttja våra skyddslingars beroendeställning?


Vill gärna berätta om hur lilla Olivia hamnade i vårt hem. Visst har hon en ljuvlig päls? Och en riktig lite personlighet är hon. Det är Anna-Karins förtjänst och för ungefär 10 år sedan. Olivia var i den sötaste åldern som en kattunge kan vara. Men hon var vettskrämd det vill jag lova den där dagen när Anna-Karin kom hemcyklande med henne instoppad i sin jacka. När hon stigit av bussen i byn kom det en bil, någon vevade ner rutan och kastade ut det lilla knytet i farten framför bussen. Bussen hade precis startat men med fara för sig själv kastade sig min dotter ut efter källingen... På den vägen är det... Hur kan någon tänkande varelse handla på det sättet? Vi hade då redan en hund, en katt, en kanin, en parakit och guldfiskar men "där det finns hjärterum finns det stjärterum".

Lucky

Ja så var det dags för en långtur till Äspetstranden andra sidan "Gräddhyllan". Även idag blåste det friska vindar. Men inte gjorde det oss något och absolut inte Lucky som var i sitt esse. Hittade ingen riktigt bra pinne men det fick duga med en tallruska. Man kan skatta sig lycklig som bor i en sådan underbar omgivning.


På tillbakavägen mellanlandade vi hos vännerna Dan och Ann. Det var inte igår vi sågs. Så det blev en lång pratstund. På vägen därifrån såg jag en hel del vårblommor fastnade för dessa blå...



och så blåsippor

Johan och "professorn"

Johan inviger sin sexualitet. Jag blir invigd i något som jag inte orkar, inte vill se. Det är alltför avslöjande, nakna beskrivningar som skildrar en verklighet långt ifrån accepterad men som ändå existerar. Dessutom kanske livsnödvändig för en del och samtidigt en väldigt farlig värld som vi medverkar till att driva ut dem till genom våra ”icke accepterande attityder”. Stoffet väcker viktiga tankar och starka dubbla känslor. Inviger läsaren i hur fel det är med förutfattade värderingar med ett antingen eller/och ytterlighetstänk. Rätt eller fel. Fel att döma.Johan får sin första egna bostad efter barndomshemmet. Han vågar inte gå ut med vem han är av rädsla för att inte få bo kvar.

Han känner befrielse över att få något eget. Det har varit alltför ansvarsfullt att vara barn. Han fick bli stark för att bära sin mor och för att försvara sig själv. Han beskriver hur det var som om känslor av skuld växte ur intet. Hur dubbelt det är att samtidigt inte vara riktigt accepterad, inte insläppt i gemenskapen och att inte själv heller acceptera sin situation. Det är som om professorn blir hängande i luften, utanför ett sammanhang. Till slut växer känslan till ett stort svart hål som omåttligt sväljer allt i sin närhet och till slut blir han kroppslig sjuk. Successivt slutar allt att fungera. Vad hjälper det då med världsliga ting?

Johan våndas över att åter ta kontakt för sveket. Hur stor var stoltheten och envisheten jämfört med kärleken? Vem skulle ta initiativet? När Johan så slutligen var den som räckte ut sin hand var han ärlig med hur han såg likheter mellan honom själv och fadern. Tog på sig sin del av ansvaret för att hans far inte skulle behöva tappa sitt ansikte. Inte ta på sig hela skulden. Det viktigaste för Johan var att det skulle bli bra, men professorn tog inte hans utsträckta hand. Johan kände sig ratad när han läste upp ett brev för professorn. Han skulle ha velat ropa att han kände det som om han själv har skrivit vartenda ord, men han bara teg.

När Johan hade sin första vernissage var fadern ändå där. Inget emellan dem blev egentligen utrett, inte klarlagt. Men de försonades på ett sätt ändå. Kärleken fanns där och den överbryggade de andra svårigheterna. Fadern valde den tavla som var mest spektakulär, chockerande en punkare med tuppkam. Varför gjorde han det? Var det en försonande gest? Var det, det närmsta han förmådde visa Johan, att han nu accepterade att han var udda? Accepterade honom som han är? Johan tog heller aldrig reda på det. Han slog omsorgsfullt in tavlan, som om han ville behandla sig själv varsamt. Efter professorns död fann han tavlan ännu inslagen.

På slutet innan fadern dog blev fadern medveten om sin hjälplöshet. Tvingades in i en känsla av förödmjukelse. Resignerat gick han in i ett tillstånd av att vara mer levande än död. Omgivningen ägde känslor av hat, sorg, förtvivlan. Dessa avlöste varann. Johan talade om att tiga av hänsyn till andra i det här fallet handlade det om hans far. Detta medan Maria kramade musten ur omgivningen för att själv överleva. På professorns yttersta ägde en försoning rum mellan Maria och fadern. Det var som att komma hem för ett ögonblick. Tyst friade han åter till henne trots att han nu var omgift. De tillhörde åter varandra. Två udda människor som fann tröst i varandra. Själv kände sig Johan misslyckad, han kom inte in på konstskolan det hade han trott, haft förhoppningar om. Hans drömmar slog inte in och han kände sig tvungen att acceptera ett liv utan drömmar.

Mitt samlade omdöme är att det är en ytterst läsvärd bok. Det är ett drama på hög nivå ändå beskriver Gardell ”bara” livet. Hur det kan te sig om man lever i livets utkant… Det är en bok som känns så angelägen att jag måste slå ett slag för den om så bara genom att läsa mina reflektioner. Jag kan nu förstå vår svensklärares ord när hon säger att Gardells ord är en stor tröst för många människor.

Maria i Frestelsernas berg

Gardell skildrar oerhört starkt vad bottenlös förtvivlan kan göra med en människa. Hur den egna världen skymmer (mor) Marias blick. Allting tycks outhärdligt när förnuft, verklighet och fantasi grusas. Det river, sliter, gör ont. Sorgen tar över, kapslar in och till slut upphör hennes tårar. Nycklar till hennes upplevelser är delvis hennes bakgrund. Och frestelsernas berg utspelar sig främst under de cirka 30-40 år som passerar mellan tiden med egna småbarn och tills hon är 70 år.

Gardell tydliggör att alla människor har ett eget val för sina beslut, men att omständigheter i bakgrunden och samspelet med andra påverkar hur man handlar. Maria överför bl.a. mer eller mindre omedvetet sina tvång på sina barn. Till en början försöker familjens olika personer Maria, professorn och barnen i ett samspel kompensera varandra och varandras svagheter. Men de är olika rustade med styrka och förmåga att klara av livet. Ödmjukheten och förståelsen finns där hos Maria hon har tagit på sig att ”bära sitt kors”. Ändå tänker jag hur omänskligt det är för en enda människa, hon klarar inte heller bära bördan, men hon är för svag att säga nej. Hon är för rädd för vad andra ska tycka. Efteråt ångrar hon sig bittert. I stället velar hon och får ångest för att hon inte kan besluta i frågor som i andras ögon kan verka banala.

Hon får inte heller svar på de frågor hon ställer exempelvis i biljettluckan på sidan 142. De talar förbi varandra. Ibland för ett ögonblick ser hon en väg ut ur ensamheten när hon är i serveringslokalen befinner sig mitt bland alla människor. Hon tar kontakt på sitt sätt, hoppet och glädjen tänds när hon upplever att någon lyssnar på henne. Men ungdomarna är inte intresserade av att fördjupa någon diskussion med henne. De är inte på samma plan, finner inte henne tillräckligt intressant. Kanske väcker hennes annorlunda beteende känslor av obehag. Jag kommer osökt att tänka på konstutställningen i Vanås slottspark ”Together and apart”. Maria tänker i första hand på andra, men visar det på sitt sätt. Ger inte det som andra vill ha av henne. Hon förmår inte se sin lille son när han desperat skrapar på skalet och bara vill ha sin mor hos sig. Hon är en kvinna som observerar, tänker på andra, men inte kan ta för sig själv, ta del av livet. Hon går runt som en Zombie och för ständiga samtal med sig själv. Samtal där hon egentligen är den ende lyssnaren.

Hon är stundtals mån om sitt utseende för att hon tänker att det är viktigt och att det är det enda sätt som hon kan dra sig utanför sitt skal. Hon tänker att hon gör saker för andra. Det är som om hon tänker att tanken räknas, inte handlingen.

Hälsa och helhet

Nyss hemkommen efter en underbar förmiddag med spa (1 ½h) samt överkropps och ansiktsmassage (1 h). Akupressur...ah vad ljuvligt. Det var en vansinnigt duktig massör det märktes. Jag var enormt spänd i vänsterhalvan den som har fått stryk av stroken och snacka om vad skönt det var med ansiktsmassagen. Den kan få mig att inbilla mig att jag har känsel i vänstra halvan fortfarande. Kanske... hon bekräftade mina funderingar om att stimulera nerver och celler genom ansiktsmassage kanske skulle det kunna hjälpa till att läka störda kontakter mellan hjärnhalvorna, men det var inte vetenskapligt bevisat poängterade hon sedan. Ja isf. är det väl värt ett 5 kort. Ja det hade varit värt betydligt mer... i vilket fall som är det oerhört njutbart med aromabehandling tänker jag.



Det är en sight som växer fram successivt med massor av tips på kläder, skor etc. Flickornas vision är att dela med sig av sina kunskaper och erfarenheter av mode, resor, spa, hälsa och livsstil.

Snickaren en fredag

Ja, så var det då fredag sista dagen på lovet. Det har varit en skön vecka visserligen blandat väder men med rätt mycket sol tycker jag. Och idag skiner solen.


Det har blivit åtskilliga promenader till havet. Och faktiskt några turer på spinningcykeln också. Får väl ändå försöka att bättra på konditionen på det nya året. Att se stranden och påminnas om att snart ligga där och njuta det är ju en sporre om någon. Får väl bli en extra lång tur idag så känns det bättre att festa på Pizza ikväll. För det har vi planerat. Ett glas vin till och sedan blir det härligt att sjunka ner i våra mjuka och härliga fårskinnsfåtöljer för att se på när kanske Tina vinner Svinkallt vid havet av vinden. Vågorna gick höga och hade man haft hatten på sig hade man allt få hålla rätt bra i den. Lapade sol på Fädriften. Träffade ytterliggare njutare på hemväg. Ida var ute en sväng med sin cykel och vi slog följe utmed Fädriften. Britt och Lennart var också ute och gick en sväng. Får allt ta oss i kragen och besöka dem en dag. När jag kom hem låg där ett kort från syrran Rosi. Tänker på henne och hur bra hon är på att höra av sig på olika sätt. Skulle önskat att jag var lika företagsam. Får ge henne adressen till min nya blogg så hon kan ta del av lite av mina tankar.

Igår kväll hade vår snickare varit här och lagt nya aluminiumbleck att sätta utanför kopparplåtar till golvet framför köksspisen och braskaminen i vardagsrummet. Få se om och när han kommer idag men det planerar han nog. Vi är nöjda med vår snickare han har många fiffiga lösningar och är heller inte alltför dyr. Men han jobbar själv så därför tar det lite tid. Antar att det är många som drar och sliter i honom så jag försöker bärga mig..


Så här såg det ut hemma hos oss i september 2007. Det var skitigt och påfrestade att bo i. Men på något vis funkar det när det hela tiden händer något och man kan glädjas åt resultaten efter hand.

Och så här såg det ut hemma hos oss lagom till jul. Jag hade fått min vilja igenom att höja taket i halva vardagsrummet och vi hade fått ett helt annat ljus och rymd.

Men, ingen snickare kom han hade blivit sjuk visade det sig så han får krya på sig och vi får tåla oss.