Maria i Frestelsernas berg

Gardell skildrar oerhört starkt vad bottenlös förtvivlan kan göra med en människa. Hur den egna världen skymmer (mor) Marias blick. Allting tycks outhärdligt när förnuft, verklighet och fantasi grusas. Det river, sliter, gör ont. Sorgen tar över, kapslar in och till slut upphör hennes tårar. Nycklar till hennes upplevelser är delvis hennes bakgrund. Och frestelsernas berg utspelar sig främst under de cirka 30-40 år som passerar mellan tiden med egna småbarn och tills hon är 70 år.

Gardell tydliggör att alla människor har ett eget val för sina beslut, men att omständigheter i bakgrunden och samspelet med andra påverkar hur man handlar. Maria överför bl.a. mer eller mindre omedvetet sina tvång på sina barn. Till en början försöker familjens olika personer Maria, professorn och barnen i ett samspel kompensera varandra och varandras svagheter. Men de är olika rustade med styrka och förmåga att klara av livet. Ödmjukheten och förståelsen finns där hos Maria hon har tagit på sig att ”bära sitt kors”. Ändå tänker jag hur omänskligt det är för en enda människa, hon klarar inte heller bära bördan, men hon är för svag att säga nej. Hon är för rädd för vad andra ska tycka. Efteråt ångrar hon sig bittert. I stället velar hon och får ångest för att hon inte kan besluta i frågor som i andras ögon kan verka banala.

Hon får inte heller svar på de frågor hon ställer exempelvis i biljettluckan på sidan 142. De talar förbi varandra. Ibland för ett ögonblick ser hon en väg ut ur ensamheten när hon är i serveringslokalen befinner sig mitt bland alla människor. Hon tar kontakt på sitt sätt, hoppet och glädjen tänds när hon upplever att någon lyssnar på henne. Men ungdomarna är inte intresserade av att fördjupa någon diskussion med henne. De är inte på samma plan, finner inte henne tillräckligt intressant. Kanske väcker hennes annorlunda beteende känslor av obehag. Jag kommer osökt att tänka på konstutställningen i Vanås slottspark ”Together and apart”. Maria tänker i första hand på andra, men visar det på sitt sätt. Ger inte det som andra vill ha av henne. Hon förmår inte se sin lille son när han desperat skrapar på skalet och bara vill ha sin mor hos sig. Hon är en kvinna som observerar, tänker på andra, men inte kan ta för sig själv, ta del av livet. Hon går runt som en Zombie och för ständiga samtal med sig själv. Samtal där hon egentligen är den ende lyssnaren.

Hon är stundtals mån om sitt utseende för att hon tänker att det är viktigt och att det är det enda sätt som hon kan dra sig utanför sitt skal. Hon tänker att hon gör saker för andra. Det är som om hon tänker att tanken räknas, inte handlingen.