I konstens tecken

solen skiner tänker jag när jag vaknar 6.30 en halv timme senare än klockan brukar ringa på vardagarna. Börjar alltså så smått koppla av, man är ju ledig vetja.

Nu börjar konstnärerna och betraktarna känna igen sig. Skönt! Kan inte minnas en enda påsk på många år med vinter och snö. Och inte kan väl snö göra någon människa glad? Usch tänker jag och kommer sedan att tänka på släktingarna som åkte till fjällen i förrgår. Jag tar tillbaka och tvingas erkänna att det är individuellt.

Långhelg i Madrid
Den 29 februari för tre veckor sedan bar det iväg på långhelg i en stad som vi aldrig besökt förut. Vi åkte för att fira Mats stora dag under dagarna fyra. Hela klanen Persson, sex personer i åldrarna 20 och uppåt. Vi sammanstrålade från Åhus, Göteborg, Helsingborg och Malmö med humöret på topp.


Tog 16 tåget från Kastrup och vid halv 10 tiden på kvällen (!) befann vi oss i gamla "för att smörja kråset". Det fick bli kokt lax och till förrätt en som vi upptäckte rätt snart oätlig soppa.


Folklivet pulserade runt oss och vi mellanlandade på en irländsk pub innan vi dök i bingen.

Semestern var nu helt på G, det var påtagligt!!! och klart njutbart.


Nu gällde det vädret vill bara backa en stund för att berätta om incidenten på Kastrup.. då när jag fastnade i tullen med en marsipangris på (½kg) i mitt handbagage... något tveksamt och misstänkt. Det blev en del hysch-hysch och fnitter från mig, invigda i familjen och ett par säkerhetsvakter som fick hålla sig diskreta samtidigt som de så klart var tvungna att riktigt kolla. Mandelnasse väckte en hel del uppmärksamhet. Men det var festligt att uppvakta med honom, tomtebloss och champagne på morgonen den stora dagen. Det blev ett minne för livet.



Tillbaka till nuet... En lite konstrunda i Åhus

Startade med en promenad genom Täppet via hamnen och vidare småbåtshamnen, där ett par ställen höll öppet dagen till ära. Det var Pråmen och Åsikten. Trots att det var rätt kallt så orkade ändå solen tina oss rätt bra.

Vid Gästis strålade vi samman med den riktiga folkvandringen. Det verkade som om Åhusfolket nu äntligen gått "man ur huse. Bekanta ansikten skymtade förbi i vimlet. Visst är det kul med.

På restaurang Pernilla Persson ut sina skisser. Jag fastnade för det liv och den rörelse som jag tänkte att hon hade fångat i sina teckningar. Jag stod en stund och sjönk in i motivet föreställande ryggtavlan på en vacker men magerlagd kvinna. Strax avslöjade konstnären själv att det även var hennes egen favorit.


Så var det dags för Katinkas oljemålningar, där kvinnoansiktet och framför allt ögonen kändes som det centrala. Stora, genomborrande fixerar de betraktarens blick. Så intensivt och levande att ett möte ofelbart äger rum. Plötsligt viker hon av med blicken. Har det bara varit en känsla? Är det jag som har stirrat alltför närgånget?


Tavlorna som verkligen skulle kunna pryda sin plats är samtidigt så
krävande att de inte skulle kunna hänga var som. Jag kan föreställa mig dem i en miljö hos någon med stark självkänsla, säker på sin sak men som gott kan komma till eftertanke.

Säga vad man vill om alster men de berör visst.

Ferms tolkningar av Åhus i "Korsvirket". Det hör liksom till och på köpet fick Eva-Katrine anledning att hälsa på sin "gamle" lärare från Rönnowsskolan när hon hade honom i teckning på högstadiet. Vi konstaterade att han ligger bra till vad gäller priser på sina akvareller och märktes också att han hade haft sålt av en del av sina Det här året lämnade vi bilen hemma och i stället för en längre tur på Österlen blev det alltså en annorlunda tur till fots.


Vår vanliga konstrundaI många år har vi valt att besöka Maria Hillfons på en underbar gammal gård i Lövestad. Där den konstintresserade bjuds en färgsprakande upplevelse i en underbar lantmiljö. Efter att ha parkerat bilen, går man uppför en liten höjd in på kullerstensgården. Givetvis värmer solen och därute kan man slå sig ner på en gammal bänk för att insupa den första vårsolen. Uppför en stentrappa och direkt när man gläntar på dörren möter en sprakande brasa i den öppna eldstaden. Till höger står en gammal kökssoffa som kanske har följt gården och så har Maria sin vävstol redo med väv uppsatt. På väggen finns mängder av färggranna garner. Maria själv säger sig vara färgen personifierad. Och det är både med målningar och vävnader som hon har gjort sig ett namn och inte att förglömma dessa skåp med underbart målade blommor. Med blommor i olika färg och form lyckas Maria ge uttryck för känslan i en lång serie av ögonblicksbilder. Ett språk så tydligt som något. Det är något magiskt i hur hon lyckas fånga stillhet och andlighet och sedan att förmedla känslan vidare. Man blir nyfiken vad som gömmer sig i skydd av hyddan, vad som finns i skåpet och det fantastiska är att det är upp till betraktaren att finna ut. Mitt i allt detta finns mängder av gamla föremål såväl som levande djur. I det rena ett par vackra harmoniskt runt och strax utanför husknuten kan man se gårdens islandshästar. Ljuset letar sig in från tidsenligt små fönster och strategiskt spottar. Från ladan med plats för husets samt ännu fler målningar, hörs de mest ljuva toner. Tillsammans med färgerna utgör de en skön blandning.
Från köket i en annan byggnad sprids dofter av hembakat. För den hugade serveras det nybakade kokoskakor och vetebullar.

I det gamla bränneriet i Degeberga har Marias bror Curt sin ateljé. Även han en speciell konstnär såväl som musiker. Säkert är det därför det finns en tydlig ton i hans målningar. Själv kallar han sig för något av en filosof och menar att detta är hans sätt att uttrycka det han vill förmedla till andra. Jag tänker att det även är ett sätt att tydligöra för sig själv det man känner och att hemligheten är att lyckas fånga sinnesupplevelser. För att detta ska vara möjligt blir det nödvändigt att vara något av en filosof. Viktigt för att lyckas är att nyttja kontraster och som i Curt Hillfons målningar ljuset och rörelsen.
Dessa båda syskon är visst bara ett par stycken av en större syskonskara och båda deras föräldrar lär också vara konstnärer.