Vem som helst kan drabbas av en stroke

... det gjorde jag

Håller på att knåpa med min bok och mitt mål är att den ska vara klar detta året. Den har varit ett långtidsprojekt och boken har följt mig från ca. ett och ett halvt år efter min hjärnblödning 2002. Har på vägen vaknat riktigt för hur roligt det är att skriva. Nu skriver jag hela tiden, det har för mig blivit lika naturligt och nödvändigt som att andas.Detta är kapitel 1


MARKEN DEN VAR FRUSEN OCH INGA BLOMMOR FANNS

Jag befinner mig på våning åtta och min blick formligen sugs ut genom fönstret. Kall och bister reflekteras slätten på min näthinna. Halvt resignerat, men fullt medveten om var jag befinner mig, ser jag hur livet rullar på för andra. Så som det också hade gjort för mig tills helt nyligen. Det är en tidig februarimorgon och många är redan i full gång, eller är på väg till sina dagliga sysslor. Fast i grottekvarnen hade jag tänkt för bara några veckor sedan och jag önskade då inget hellre än att få ett andrum. Nu sitter jag här. Jag drar en lång suck och en rysning far igenom min kropp. Känslorna fungerar, men är så mycket mer närvarande när resten av kroppen inte hänger med. Min tillvaro har tagit en välbehövlig paus, men till vilket pris? Det har ännu inte gått upp för mig och jag vet inte längre om jag riktigt lever eller ej.

Överallt sitter lappar fästade med små nålar på de grå och trista väggarna i psykologens rum. Visdomsord och underfundigheter kanske där för att de ska stimulera fantasin, och sätta personlig prägel på lokalen. Vad vet jag och jag orkar inte heller spekulera, utan blicken fortsätter glida vidare utmed väggen. Det blir nästan bisarrt när den tillfälligt vilar på en annons där de söker medlemmar till sjukhusets ”Strokeorkester”. Min nyfikenhet väcks och för ett ögonblick skenar fantasin iväg. För i fantasins värld finns inga begränsningar där suddas tidsgränser ut och historia, nutid samt framtid ja allt blir fullt möjligt. Jag som en gång har varit riktigt musikalisk och min sånglärare som sa att jag kunde nå långt, om jag var villig att satsa, kanske en ”strokeorkester” skulle vara något för mig? Då gällde det bara att kunna hantera stråken. Lika plötsligt befann jag mig så åter på jorden, för hur skulle jag klara det nu. Jag med mina långsamma rörelser svåra att samordna och en tankeverksamhet som gör det svårt att ens få rätt på de bokstäver och siffror som psykologen lägger på bordet framför mig.

Jag rister obehaget av mig och blir plötsligt medveten om att det bara har varit ett skämt. Gör ett försök att le, men det är bara den ena mungipan som orkar röra sig. Jag känner hur även mitt leende blir snett. Ett halvt leende. Jag har blivit halv.
En kraftansträngning och jag ger mig i kast med dagens uppgifter, psykologen har ett litet stoppur för att se hur lång tid det tar för mig att lösa dem. Jag känner mig till sinnet som en liten skolflicka igen. Vill få så många rätt som möjligt på kortast möjliga tid. Men kroppen har kommit i olag har åldrats, och varken tur eller skicklighet är längre på min sida. Hur mitt liv kommer att påverkas har ännu inte gått upp för mig. Men jag känner hur jag blir torr i munnen och det verkar som om saliven sakta rinner ner i handflatorna. Kan inte få ihop testen, tvingas ge upp, orkar ändå inte bli ledsen, bara besviken på mig själv. Jag formulerar att jag inte är ledsen och det följs av ett virrvarr av osammanhängande tankar.

Trots min belägenhet är jag fortfarande endast kapabel att relatera det som hänt mig till hur andra har det. Väljer att lägga locket på. Istället vandrar tankarna till mina elever. Som en spjutspets står det klart hur det kan kännas för dem att ha ett neuropsykiatriskt funktionshinder. Synd att jag sitter med den insikten nu när jag inte längre har något bruk för den. Jag uttalar det högt alltmedan jag känner hur psykologen ser forskande på mig.

Inser, fast långt senare, att han antagligen vill få mig att stanna upp, reagera och för att börja reflektera. Han fortsätter fråga om jag verkligen inte är bitter för att detta har drabbat just mig. Men nej, jag känner mig ännu inte redo att gråta, mina tankegångar är bara krassa. Ingen ledsamhet ingen sorg, snarare en lättnad och en befrielse över att nu äntligen ges tillfälle att ta det lugnt. Jag tänker nog inte jobba mer den närmaste tiden, kanske inte ens under hela terminen deklarerar jag för min man när jag och rollatorn hasat oss bort till hissen på kvällen. Det kan tyckas som en märklig kommentar med tanke på mitt fysiska skick, men vanan att i första hand tänka på andra och själv göra rätt för mig sitter alltså så hårt rotad.

Som att falla ner i mörkret
Vad kan vänta där
på botten.
Anna-Karin