Enfaldig mångfald

Jag har precis tagit del av artikeln ENFALDIG MÅNGFALD i Kristianstadbladet. Den handlar om en fristående förskola som avböjer att ta emot flyktingbarn, anledningen säger de vara att deras inriktning inte skulle passa dessa nyanlända barn.

Jag tänker att genom att acceptera och uppmuntra mångfalden ger vi oss möjlighet att utvecklas och givetvis också motsatsen. Men jag ser inget likhetstecken varken mellan Annorlunda och Negativ ej heller Positiv utveckling. Det beror på… och samtidigt måste förutsättningarna finnas för att det ska utvecklas till något gott. Dessa förutsättningar är av olika slag. De ekonomiska fanns tydligen redan i det aktuella fallet.

Jag instämmer visserligen med artikelförfattaren att talanger i samverkan är vackra ord som måste gälla för alla. Därför är det viktigt att våga plocka fram sin rädsla i ljuset för endast då går det att göra något åt den. Men det gäller sedan att inte ge upp utan att envist stå fast vid ideologin hur vi får ett vänligt samhälle. En miljö god att leva och verka i.

Jag tänker på den tid i början på 90-talet då jag hade valt att jobba på flyktingskola i en lågstadieklass. När barnen och jag började kunde vi inte varandras talade språk. Vi hade under ett år ingen hemspråkslärare. Ett av barnen hade bott i Sverige under några månader och behärskade lite svenska. Ett barn var spansktalande, men de övriga kom från det som jag skulle kalla forna Jugoslavien. Men vi ville förstå varandra och var öppna för att lära av varandra, som tur är finns det så många andra språk att ta till när det talade brister. Verklighetsupplevelser, färg och form, bilder, musik, drama, olika form av kroppsspråk listan kan bli evighetslång. Det är bara viljan och fantasin som sätter stopp.

Barnens föräldrar och alltså även barnen var väldigt noga att poängtera om de var från Makedonien, Kroatien, Serbien eller Bosnien. I deras hemland pågick krig som de samtliga hade flytt ifrån. Där fanns en viktig anledning till att överbrygga svårigheterna- något gemensamt. Att ta upp detta ämne till diskussion var en het potatis vill jag lova. Men som jag sa förut ” Det blir viktigt att våga plocka fram sin rädsla i ljuset för endast då går det att göra något åt den”. Och det är i grunden rädsla och osäkerhet det är jag övertygad om. Att skapa mötesplatserna, att använda relationen och ett tydligt ledarskap A och O.

Det handlar ytterst om att känna sig accepterad, känna sig själv, ha självförtroende. Nödvändiga ingredienser för att kunna respektera andra!Jag vågar påstå att för min egen del var detta kanske den mest lärorika period. En tid jag aldrig kommer att glömma och mycket i mitt eget liv hade säkert sett annorlunda om jag tackat nej den där dagen när Gunilla ringde. Skolan har nu upphört men det vi har lärt av varandra kan aldrig någon ta ifrån oss. Så mitt råd är ta chansen!

I slutet av artikeln sticker författaren ut hakan. Det är ord som griper tag, får oss att tänka till precis som de är ämnade att göra.