Johan och "professorn"

Johan inviger sin sexualitet. Jag blir invigd i något som jag inte orkar, inte vill se. Det är alltför avslöjande, nakna beskrivningar som skildrar en verklighet långt ifrån accepterad men som ändå existerar. Dessutom kanske livsnödvändig för en del och samtidigt en väldigt farlig värld som vi medverkar till att driva ut dem till genom våra ”icke accepterande attityder”. Stoffet väcker viktiga tankar och starka dubbla känslor. Inviger läsaren i hur fel det är med förutfattade värderingar med ett antingen eller/och ytterlighetstänk. Rätt eller fel. Fel att döma.Johan får sin första egna bostad efter barndomshemmet. Han vågar inte gå ut med vem han är av rädsla för att inte få bo kvar.

Han känner befrielse över att få något eget. Det har varit alltför ansvarsfullt att vara barn. Han fick bli stark för att bära sin mor och för att försvara sig själv. Han beskriver hur det var som om känslor av skuld växte ur intet. Hur dubbelt det är att samtidigt inte vara riktigt accepterad, inte insläppt i gemenskapen och att inte själv heller acceptera sin situation. Det är som om professorn blir hängande i luften, utanför ett sammanhang. Till slut växer känslan till ett stort svart hål som omåttligt sväljer allt i sin närhet och till slut blir han kroppslig sjuk. Successivt slutar allt att fungera. Vad hjälper det då med världsliga ting?

Johan våndas över att åter ta kontakt för sveket. Hur stor var stoltheten och envisheten jämfört med kärleken? Vem skulle ta initiativet? När Johan så slutligen var den som räckte ut sin hand var han ärlig med hur han såg likheter mellan honom själv och fadern. Tog på sig sin del av ansvaret för att hans far inte skulle behöva tappa sitt ansikte. Inte ta på sig hela skulden. Det viktigaste för Johan var att det skulle bli bra, men professorn tog inte hans utsträckta hand. Johan kände sig ratad när han läste upp ett brev för professorn. Han skulle ha velat ropa att han kände det som om han själv har skrivit vartenda ord, men han bara teg.

När Johan hade sin första vernissage var fadern ändå där. Inget emellan dem blev egentligen utrett, inte klarlagt. Men de försonades på ett sätt ändå. Kärleken fanns där och den överbryggade de andra svårigheterna. Fadern valde den tavla som var mest spektakulär, chockerande en punkare med tuppkam. Varför gjorde han det? Var det en försonande gest? Var det, det närmsta han förmådde visa Johan, att han nu accepterade att han var udda? Accepterade honom som han är? Johan tog heller aldrig reda på det. Han slog omsorgsfullt in tavlan, som om han ville behandla sig själv varsamt. Efter professorns död fann han tavlan ännu inslagen.

På slutet innan fadern dog blev fadern medveten om sin hjälplöshet. Tvingades in i en känsla av förödmjukelse. Resignerat gick han in i ett tillstånd av att vara mer levande än död. Omgivningen ägde känslor av hat, sorg, förtvivlan. Dessa avlöste varann. Johan talade om att tiga av hänsyn till andra i det här fallet handlade det om hans far. Detta medan Maria kramade musten ur omgivningen för att själv överleva. På professorns yttersta ägde en försoning rum mellan Maria och fadern. Det var som att komma hem för ett ögonblick. Tyst friade han åter till henne trots att han nu var omgift. De tillhörde åter varandra. Två udda människor som fann tröst i varandra. Själv kände sig Johan misslyckad, han kom inte in på konstskolan det hade han trott, haft förhoppningar om. Hans drömmar slog inte in och han kände sig tvungen att acceptera ett liv utan drömmar.

Mitt samlade omdöme är att det är en ytterst läsvärd bok. Det är ett drama på hög nivå ändå beskriver Gardell ”bara” livet. Hur det kan te sig om man lever i livets utkant… Det är en bok som känns så angelägen att jag måste slå ett slag för den om så bara genom att läsa mina reflektioner. Jag kan nu förstå vår svensklärares ord när hon säger att Gardells ord är en stor tröst för många människor.