TANKSPRITT ELLER SNARARE SPRIDDA TANKAR

Det är väl vid det här laget knappast en hemlighet att jag... ja, vi båda, är helt fascinerade av havet och stranden vid alla väder och årstider.  

Dessa otaliga skiftningar och stämningar, de kan inte annat än att påverka. Ofta behagligt och vackert men ibland upprört och pinande...

Ovädersstämning som man bär på inombords kan drunkna i vattnet, blåsa bort i vinden.... 

Gemensamt är hur vi kan känna att vi lever, drar djupa andetag samtidigt som vi fyller lungorna med nytt fräscht syre. Det här var sådant som vi ventilerade på lördagens tur.

För några år sedan gjorde man ett försök att utvidga stranden. Det var så Playan kom till. Man försökte sig på att tämja strömmar genom att fylla upp med tonvis av sand hämtat från andra platser och sedan som kronan på verket placera ut stora stenbumlingar för att hålla sanden på plats. Den som skulle vara bra för turistnäringen, försolbadare och inte minst för alla bollevenemang. 

Jag minns hur det gick vilda diskussioner runt playans vara eller inte vara och hur experimentet skulle slå ut. Visst jag vill vara optimist, men ibland handlar det inte om att se negativt eller positivt på saker och ting. Ibland handlar det snarare om att vara realist.

Vi önskar så gärna sätta våra spår i tillvaron på olika plan. Men ibland så vill vi för mycket... Påverka sådant som vi egentligen inte kan. Att ibland inse och acceptera kan vara nog så viktigt. 








Ta tillvara vad naturen har att erbjuda, och varsamt ta av detta. Det är ju det som ödmjukhet handlar om. Att försöka sig på annat fungerar inte åtminstone inte i längden för naturen tar sedan tillbaka med råge.

Ja det är en konst att skriva om ingenting och allting så att det ger någon något, för stunden eller utgör bestående tankekorn.

 ... naturen är ypperlig för att få igång tankeverksamheten. Det kan vara något man ser som påminner en om något annat... personer man möter där det helt plötsligt visar sig att man har väldigt mycket mer gemensamt i bakgrunden än man kunnat ana. 







Visst är världen stor, men på någotvis så tenderar cirklar slutas, och fler och fler tillfälligheter framträder med åren. Det stora förminskar. En granne som kommer från platser som man själv en gång... har vänner som man själv känt eller känner. Det hände mig häromdagen och det var en tillfällighet att vi konstaterade det att hennes far som dog för några år sedan hade haft min morfar i sin bekantskapskrets... märkligt...

... detta är sådant som Mats och jag ventilerade där vi gick...... att inte kunna se vore alldeles förfärligt. Se solljuset silas genom ännu gröna bladverk...











Notera hur en lite midsommarblomma vaknat vid fel årstid.

Ändå visst måste jag erkänna att det börjar bli lite höstigt ute. Inte kallt men första löven har fallit...














Provar gå en stund vid Mats sida, blundar, håller i hans arm. Trygg med honom men ändå så osäker att lita på att han ser var jag sätter mina fötter. 

... Jodå. Det blev grunden för nästa viktiga samtalsämne... vore det värre att inte kunna se än att höra? Går det överhuvudtaget att göra en jämförelse? Kanske är det individuellt? Erfarenheter? Redan att vara halvdöv kan ibland få en att känna sig utanför... 







Jag och Charlie och våra promenader... nyfikenheten och tankarna som väcks av det som finns i omgivningen. Det hade varit en oerhörd förlust för mig att inte kunna se. Gemenskapen och samspelet med våra husdjur hade ju fungerat även om... och de övriga sinnena hade ju tvingats ta över. Känseln och doftsinnet är kanske för underskattat. Vilken tur att det bara var en tanke för oss här och nu... men onekligen en nyttig tankeoperation.


... för att komplicera mitt resonemang... ändå bär natten och mörkret ofta på ypperliga förutsättningar för just tankeverksamheten så den behöver ju klart inte tvina för att man inte längre kan se...