Bloggintresserade

lördag 4 februari 2012

ATT VARA MÄNNISKA

Den här bilden har jag aldrig gillat. Och då handlar det inte alls om kurbitsmålningen i vackra färger, utan snarare om motivet.

Men egentligen börjar jag att inse att det är en utveckling som det inte är möjligt att värja sig ifrån...





Tänker inte ens att det är önskvärt, för varje period i ens liv för både gott och ont med sig. Det är väl det som är det närmsta rättvisa vi kan komma.

Vad vi gör av tiden och det vi ställs inför, det är helt "enkelt" upp till oss själva;
Även kallat livet. Det är variationerna som skiljer, och gör oss olika, och det är ju i snedfördelningar utan möjlighet att värja sig vi kan uppleva orättvist. Det underliga är att på någotvis så klarar man oftast av det som man råkar ut för... på sikt.

Även om det verkar oöverstigligt då man står mitt upp i det



Åter till trappan:

0 år
Förhoppningsvis en "bekymmersfri" tillvaro fylld av lek och fantasi. Mycket har visats sig vara med hjälp av sinnliga upplevelser av världen. Kryddat med lagom mycket ansvar, bland vuxna som vuxet axlar sitt ansvar som just vuxna. Min barndom var nog både lika och olika andras barndom. Jag växte visserligen upp i en annorlunda familjekonstellation med tre olika generationer. Men, det positiva var ständig närvarande vuxen och slapp vara ett sk. nyckelbarn. Sammantaget ett faktum som på längre sikt gett ovärderlig erfarenhet och förståelse ur olika aspekter.

10 år
Nu börjar man så smått bli medveten om att livet inte bara leker. Möten sker med nytt och spännande att prova och sortera ibland. Det handlar mycket om val, vad ska man välja? Tilläts välja själv, också att stå för dess konsekvenser. Tiden upp till 20 såg säkert generellt helt annorlunda ut för min generation, de ännu äldre... som för dagens ungdom. Här tänker jag att det i mångt och generellt ser annorlunda ut idag. Men, det är hur jag tänker många barn och ungdomar ges möjlighet att göra alltför stora val där inte konsekvenserna hänger med. Det som är gemensamt, är att detta är en period när kropp och psyke är under ständig utveckling. Kanske ställer vi för första gången stora livsfrågor som; Vem är jag? Var kommer jag ifrån? ... och vad menas egentligen med begreppet familj? Man testar sina gränser och provar sin egen attraktion gentemot andra. Innan jag hade fyllt 20 hade jag mött mitt livs kärlek. Mina första möten med arbetsliv, utförde mer eller mindre grovt arbete då jag tjänade egna pengar. Insåg rätt snart att det var med människor jag borde arbeta. Ett kall? Ja, det tror jag! Utifrån det som fanns i bagaget. Mer eller mindre av en slump blev första målgruppen förskolebarn för min del.

20 år
Under de 10 år som följde handlade livet mycket generellt för min generation om krav och ansvar. Arbete, villa, bil och barn. Mycket under den här tiden handlade om rent praktiskt arbete. Kläder som skulle skötas, av och på. Tunga och otympliga lyft, nattvak men också mycket som var helt underbart och som man inte alltid ger sig tid att njuta för alla krav.

Då jag ser tillbaka så stämmer det väldigt bra in på vår tillvaro.
Mycket handlade om jobb, tiden skulle fyllas med arbete något annat var inte att tänka på. Under denna tid fanns det inte tid för semester. Målgrupperna var barn och åldringar. En liten avstickare till spännande Svedala, det är väl den längsta utsvävning vi gjorde ;-) Visseligen provade 6 bilar under den här tiden. Ja det rörde sig om mer eller mindre pärlor, två Volvo PV och en SAAB 95 med trasig toppackning... 2 villor, en på landet och vårt eget bygge mer tättbefolkat område här i Åhus. Första barnet vid 24 års ålder och därefter ytterligare 2 innan jag fyllt 30, och så minstingen strax efter. Mycket var nya erfarenheter, men som man på någotvis rodde i land.

30 år
Utrustad med en fysisk och psykisk ork som i backspegeln verkar outsinlig. En tid då man mer och mer hittar sig själv och blir säkrare på vad man tar sig för. Nu får man praktisera det man tror på antingen något man har sett fungera eller som man tror är en bättre lösning. Kanske har man fastnat i ett dåligt mönster, men det är en annan sak.

Det stämmer helt klart in på oss. Det fanns väl inte många hinder som kändes överstigliga för mig. Man skulle skämtsamt kunna uttrycka det med att tillvaron var en hyfsat lätt potatis. Det var under den här tiden som vi tog vårt 3:dje hus i besittning. Gjorde renoveringar, jämsides med 2 vidareutbildningar och 5 nya jobb, samtidigt skötte och var hyfsat närvarande för familj. Medveten om hur oerhört viktigt det är med uppfostran och att vara närvarande för barnen.

40 år
En tid då mycket i ens liv sätter sig. Man är attraktiv på arbetsmarknaden med barn som i mycket klarar sig själva, men där man behöver finnas på ett annat sätt för dem. Det handlar inte längre om praktiska saker. Men, det finn
s
så många fallgropar och man behöver vara närvarande då våra barn behöver oss mer "andligt". Sorgen gjorde sig gällande dubbelt under en månad. Hann inte mycket mer än att resa oss så fick jag min stroke (44 år) Kraven inifrån och utifrån blev till slut övermäktiga och det tog en ende med förskräckelse. Visserligen tog stroken inte mitt liv, men däremot min tidigare identitetsuppfattning. Klättrandet i trappen tog ett rejält steg tillbaka. Brukar tänka från ruta noll, men det stämmer inte riktigt och den här gången kändes det inte lika spännande. Det var inte något på kartan som stämde längre. Och det var inte bara min karta som var förvirrad. Det berörde i allra högsta grad alla andra i min närmsta omgivning. Barnen tvingades tidigt ta ansvar. De närmsta 10 åren har till mycket stor del fyllts av att acceptera olika tillkortakommanden jämsides med en kamp både med mig själv och en omgivning som inte ser, vill eller orkar se (förstå). Samtidigt en oro att inte veta hur det kommer att bli. Men det har faktiskt funnits det som har varit positivt också. Jag har tidigt fått en annan syn på livet, på vad som är värdet. Att vara tvingad att skruva ner tempot.




Läs gärna vad jag har skrivit i inlägget HÄR


50 år
Enligt bilden på toppen. Mycket högre kan vi nog inte klättra. Och visst är det så att man börjar generellt se världen och andra värden. Livsfrågorna återkommer, cirkeln är på väg att slutas. Egentligen startade denna process för mig redan för 10 år sedan.

Alla kan inte älska alla. Vad är det som gör att man älskar någon? Är blod tjockare än vatten? Intresset finns och man har mer eller mindre behov av att få visshet. Det är släktforskningens tidevarv ;-)

För egen del är det nu som klättrande i trappor börjar. Jag har ju 10 år att ta igen känns det som. Men klättrandet sker mer
medvetet, för att fortsätta hålla kondition och kroppen på topp. Så på jobb klättrar jag både uppför och nedför ;-) Det finns så mycket annat som man kan och vill hinna få med i trappan och livet. Som att taktera fiolen! Ta tag i min konstnärliga ådra på något annat sätt. Teckna, måla, sy... Så nu ser vi framåt med en viss förväntan. Både på det som ligger närmst framför fötterna och lite längre fram. Det är så mycket man vill, men vad ska man prioritera?
Det kan röra sig om:

Lycka av det mera jordnära slaget; som att plantera och skörda egen potatis :-)





Då jag kollar på bilden av "livstrappan" idag, så ser jag något annat och det utan rädsla i bagaget. För om jag talar för egen del så har det nog handlat om en rädsla för något som det så uppenbart inte går att värja sig ifrån. På något vis ställde jag mig själv utanför. Det gällde liksom inte mig!

Börje Ahlstedt i dagens Nyhetsmorgon. Se på honom! Levnadskonstnären talar om livet, och den teater som han är en del i då Strindberg uppmärksammas i i Fröken Julie.
Slutorden

Det är synd om människorna
samtidigt är det helt underbart att vara människa.


S%C3%B6ndagsg%C3%A4st:%20B%C3%B6rje%20Ahlstedt






Om man ser tillbaka på sitt liv
, som många har varit inne på i dagarna, detta efter en artikel i Aftonbladet där det har gjorts en undersökning av vad gamla ångrar i sina liv.

För egen del skulle det handlat om att ha fyllt trappstegen med om inte innehåll så att stanna upp. Det handlar om livet och det är helt klart LIVSVIKTIGT! ... och tror jag mig om att kunna tala för oss alla!

6 kommentarer:

Ama de casa sa...

Mysigt med egen potatis :-)

Jag gillade den där trappen till för ett drygt år sen då jag klev upp på toppen. Nu går det bara utför...
:-)

Monica sa...

Jo den där trappan har jag alltid gillat,,men det är längesedan jag såg den,,vi hade den på mitt gamla jobb,,jag är en bild njutare,,men jag har aldrig tänkt på den så som du,,utan mest njutit av den..gillar stilen ..och jag tycker varje ålder har sin charm. Det går väl inte utför fast på trappan gör det ju de ,,och det är ju synd,,den borde bara gå uppåt..så man såg tjusningen i varje ålder..
ha det gott kram Monica

Ölandsvindar sa...

Ja, skulle man vilja starta om igen från något trappsteg? Knappast.Men det är klart att skulle man börja från 20 med den säkerhet och erfarenhet som man har nu, skulle nog en del val bli annorlunda.Men skulle det då bli bättre i slutänden? Det är inte så säkert.
Kram, kram
Kerstin

Fånga dagen sa...

Oj tjejen där låg det mycket sanning i åldrarna väl.
Jag känner att jag har många trappor att bestiga i alla fall och hoppas att muskler och kropp håller för det. Tänk om man hade stannat kvar däruppe lite istället för att rasa ner en bit.
Nej nu jädrar ska här tas ett steg i taget, ingen åldersnoja här inte :)
Stor kram till goaste tjejen
Lena

Marie-Anne sa...

Ja - vi är nog inne i liknande/samma tankevärldar just nu......Kram och tack!

Monica sa...

Tack Ingela för ett fint och läsvärt inlägg. Jag gillar inte längre den där trappan - befinner mig en bit ner på andra sidan och det känns inte kul alls!
Kram på dig