Mark Knopfler Löfbergs lila i Karlstad

Efter en morgonpromenad med Lucky, närmare bestämt lilla Täppetrundan var det dags för Mats och mig att åka. Lucky låg vid det laget på Mats säng och bevärdigade oss inte med en endaste blick. Den långa bilresan till Karlstad gick i stort och i det längsta väldigt smidigt med ett stopp på hela vägen. Had nästan ett tag tänkt våldgästa dig Ann på vägen men vi hade ju kort om tid. Hade gärna velat träffat dig live. Tycker att vi känner varandra rätt bra! Men när vi inte hade långt kvar råkade vi hamna på E18 på fel håll, vilket resulterade i en försening på totalt ungefär en timme.

Hotel Ibis i Karlstad där vi bokat rum v ar ett rent medelklasshotell. Helt OK med tanke på att vi bara ämnade sova där. Efter en dusch, ett besök i vår medhavda minibar gick vi ut för att reka Karlstad. Receptionisten försäkrade att det skulle ta ungefär 20 minuter att promenera till Löfbergs Lila Arenan. För säkerhets skull hörde vi även med två grabbar ute på stortorget. De mätte oss och sa att det i alla fall skulle ta minst en halv timme...kanske borde vi ta buss 26 i stället? Ja, fast sa då den andre det är en vacker promenad utmed Klarälven och det var det då sannerligen! Solen värmde och strålarna glittrade på vattnet, vackra villor utmed promenadstråket, trädgårdsarbete, lek, på parkbänkar satt en och annan och njöt med en öl i handen. I vanlig ordning gick jag och puffade på Mats, det gör jag alltid (balansrubbning) extra mycket om jag inte skärper mig och det hade jag sannerligen ingen lust med idag. Det var folkvandring till arenan man såg hur många förväntansfulla tummade på sina biljetter. En mallig vit liten pudel var ute och rastade sin matte och husse. Så var vi då framme och vi klockade på 40 minuter. Rätt långt ifrån de 20 som receptionisten sagt.

Roade mig en stund med att försöka uppskatta antalet besökare och fick det till att där måste vara mer än 5000 personer men mindre än 6ooo (läste på onsdagen i tidningen att där hade varit 5400). Hyfsat bra beräknat alltså!



Ljuset i den enorma arenan släcktes, strålkastarljusen riktades emot scenen, finstämda toner började ljuda ut emot publiken. Ännu fortsatte eftersläntarna välla in fördröjda kanske av den efterlängtade "sommarvärmen". In kom artisten med sitt följe och så följde ett par timmars absolut njutning. Tonerna letade sig bokstavligen ganska snart in i oss åhörare så till den grad att alla eventuella tankar blåstes bort. Musiken och vi var ett. Den berörde och var som balsam för själen. Sannerligen konst av högsta klass. Man kunde se och känna hur publikhavet gungade i takt med musiken, hur många satt med trummande flinka fingrar emot sin kropp för att förstärka känslan. På något underligt vis var det som om tonerna fortplantade sig i oss alla och stannade kvar där tills allra sista tonen ebbade ut. Det var då publikens applåder riktigt tog vid... ett försök att förlänga hålla kvar det magiska ögonblicket. Mark och hans musiker bjöd på hela fyra extra nummer. Det var som om vi alla hade lika roligt och svårt att sätta punkt.

Brother in arms på You tube;