Bloggintresserade

fredag 11 november 2011

BOKMAL... eller inte...

... Det är frågan.
"Vad är en bokmal?
"

HÄR fann jag svar på tal!

Detta är läshörnan på C4 gymnasiet. Men, faktiskt har vi en fåtölj hemma av samma modell. Även denna i läshörnan.

I vilket fall som, har jag spisat några fackböcker de senaste veckorna och har alldeles precis slagit igen pärmen på Marie Ndayes roman "Tre starka kvinnor". Utan tvekan gav den mig ett starkt... och skulle jag tro även ett bestående intryck.

DN skriver så HÄR i sin artikel om författaren och hennes bok.

Den första kvinnans öde präglat av hennes bakgrund med en förfärlig far som inte heller lyckas förställa sig inför familjen. Till en början framgångsrik och prydlig, ser det yttre som ett mått på värdighet. Han bjuder vitt och brett för att själv bli beundrad, men har inget till övers för sina nära. Allt är bara är ett sken, som med tiden vittrar sönder.





Norahs mor, visst fanns hon där under uppväxten, men av någon anledning saknar hon utrymme i berättelsen. Inte heller systern som vad jag förstår var alkoholmissbrukare. "Broren" som växte upp hos faren. Hur han hade det kan vi ju bara föreställa oss. Den lille blyge och försynte gossen med glädjelösa leenden... som så småningom blir anklagad för faderns brott.

Norah som blir stark av motgången lyckas i livet. Skaffar familj och god utbildning. Men, ångrar bittert att hon inte har funnits för sin bror. Hon är däremot något av en hönsmamma för sina egna barn. Hon vill ha full koll. Det är precis som om inget får gå fel.


På det hela taget har hon svårt att acceptera främst sina men även andras tillkortakommanden. Mannen ger hon inte en chans att ta sitt ansvar som förälder. På så vis berövar hon honom rätten att växa i sin föräldraroll.

Omständigheter gör att hon får erfara att allt inte står och faller med henne själv.
Men, det finns sådant som hon inte själv kan påverka. Och hon får se att andra klarar saker och ibland bättre, men måste få chansen!
Med tiden kommer hon till insikt om hur livet formar oss. Hur sorgen drabbar, att reaktionen ibland kan bli att vi blir oförmögna att framtida ta emot ömhet.Men samtidigt som hon inser det får hon en klarare bild av hur hon själv fungerar.

Och så slutligen ett starkt möte är då fadern och hon på sätt och vis försonas, de befinner sig fysiskt på samma plats, han utgör inte längre något hot...

Fick en flashback att i den här berättelsen ligger mycket av henne själv.

Den andra kvinnan får man så att säga genom mannen. Det är senegalesen Fanta. Jag konstaterar att för att leva med Rudy måste man vara stark. Han förtränger och för sig själv bakom ljuset. Sin egen osäkerhet ges uttryck i en ofattbar kontroll av dem som står honom närmst. Han rycker upp Fanta och sonen med rötterna. Gemenskap och trygghet försvinner. Han lever så att säga genom dem, medan de berövas sina liv. Det är den längsta berättelsen men som utspelar sig under kortast tid. Och jag tycker också att den är den tyngsta att läsa. Men, vid eftertanke helt genialiskt skriven.

Kvinna nummer tre är den som gör starkast intryck, i alla fall på mig! Visserligen här rör det sig bara om timmar sedan jag var som uppslukad i texten. Starkt, var det ja!!!

Khadys längtan efter barn överskuggar allt, hon pendlar mellan hopp och besvikelse. Blicken skyms och hon förmår inte se och ta tillvara det hon har. Inte älska någon för dennes egen skull. Så blir hon ensam, inser först då hur hennes man var. Inser sin egoism och lider samvetskval för att hon inte sett, inte satt värde på.

Hon har ingen, ansluter sig till mannens familj. Accepterar sitt öde, varande av ett ingenting... hon befinner sig i en bubbla där det varken ryms glä
dje eller ångest. Inte hjälper det att hon tidigare har varit kravlöst älskad eller att livet pågår runt omkring henne. Nu "räknas hon inte". Hon blir illa behandlad, hon accepterar och medverkar till att utplåna sig. Nya omständigheter kastar henne ut i okänt skrämsel. Det är då pojken och hennes vägar korsas. Han är lågmält vänlig, hjälper henne på många sätt, väcker hennes undertryckta upphetsning, väcker henne till liv. Väcker hennes empati. Då han förödmjukas önskar hon i tysthet att hon kunde bära skammen för allt som han har gjort för henne.
Han är tvivelsutan bra för henne då. Utnyttjar han henne... ? Inte då, men kanske sen? För samtidigt verkar han medveten om något som hon ännu är lyckligt ovetande om. För att försörja dem tvingas hon sälja det enda hon har, sin kropp... gång på gång. Han själv har heller inget människovärde, ingen lycka... Han skäms över henne och hon orkar inte med omsorg om honom också, hon orkar ju inte ens med sig själv. Det är hon som är den starka av dem båda trots sin utsatta situation. Faller så djupt, sviker han henne, han tar allt hon har och försvinner ur hennes liv. Man kan inte ta tillbaka det man en gång gett... det är en tanke han får leva med resten av sitt liv.

För Khadi blir förtvivlan... sorgen blir total, innan apatin är ett faktum. Minnet av sveket tom. hans namn är utplånat. Det var som ett slag av ödet. Det uns av empati hon har haft kvar för honom är som bortblåst.

Det verkar inte finnas någon ende på de svårigheter hon ställs inför. Men hennes självkänsla överger henne inte.

Slutet är så starkt!!! Gossen kom aldrig över att han hade svikit Khady. Ånger som han inte vet var han ska rikta. Deras slutliga möte är lika förunderligt som sällsamt.

Tre kvinnor som vid första anblicken inte har mer gemensamt än just detta att de är starka. Där man i den andra berättelsen behöver fråga sig vad som är att vara stark. Är det att göra uppbrott eller att stanna kvar? Beror det inte mer på betraktarens öga? Betraktarens värderingar? Gemensamt tema är identitet, kön, migrationens effekter.

Dessutom kan man under lupp finna fler beröringspunkter mellan berättelserna och dess personer. "Den som söker han skall finna", så detta lämnar jag till er!

Författaren född -67 har hunnit med att skriva en rad böcker, och erhållit Goncourtpris som den åttonde kvinnan av 107 pristagare. Hon har skrivit romaner och teaterpjäser under 25 år. Vid första anblicken benämner vi det som oj redan... sedan inser vi, då vi kollat runt bordet på gemytliga kaféet Duvander, att det är vi som börjar bli äldre.

Maries språk är stilmässigt annorlunda hon använder sig av bautalånga meningar, och det visar hon redan i första meningen som är 8 rader lång.
Annorlunda men väl fungerande. Dock kan jag tala om att våra "meningar" gick isär på den punkten. Klart är att det tog ett tag innan man kom in i takten. Texten måste läsas sakta med eftertanke för på något vis ger det tonen till hela boken. På köpet får vi som i livet prov på tillvarons motsättningar. Kontraster å ena sidan ex. styrka, ljus,lycka, glädje, hopp trygghet, omsorg, bejakande, självkänsla... å andra sidan Svaghet, mörker, olycka, sorg, besvikelse, okänt skrämsel, apati, förödmjukelse, svårigheter, förnekelse...

Det intressanta är som vi redan har konstaterat, efter att ha fördjupat oss i några böcker är att vi omvärderar våra uppfattningar efter våra diskussioner. Texterna får andra dimensioner och vi har så kul i denna lilla läsgrupp, 6 till antalet bibliotekarie, So-, Sv-, konstlärare samt specialpedagog till yrket.

Läs den!

Skrivet i AFTONBLADET


8 kommentarer:

Gudrun sa...

Hej Ingela!
Fin läshörna Ni har. :)
Önskar dig en fin helg.
Kram

Marie-Anne sa...

Vilken mysig läshörna!
Och tänk så mycket härliga böcker det finns........
Trevlig helg från mig, som ska jobba...Kram

Monica sa...

Önskar Dig en riktigt bra helg!
Kram från en bokmal.

Monica sa...

oh, jag läste de sista sidorna vid fem ikväll...den var bra men jag har svårt att utrycka varför den var bra. Jag gillade hennes språk, sättet att berätta...men de tre kvinnornas öde är lite tragiska och den sista mycket. En bok som berörde och satte igång tankar och fantasi..tack för tipset
Härlig läs hörna...det har jag ingen min läsfåtölj har hundarna tagit.
Ha en go helg kram Monica

Bea sa...

Hej!
Det var en mysig läshörna.
Fint boktips!
Ha en skön helg med många lässtunder!
Kram /bea

Möllebacken sa...

Verkar vara en gripande bok. Läshörnan gillade jag också.
Hoppas att du får en riktigt mysig helg.
Kramen Pella

Ingela sa...

Hej på er vänner! Den här läshörnan på skolan är nog mest för syns skull, men faktum är att jag tror på att om man går och ser hur inbjudande det kan vara att sitta mysa i en läshörna så har man så att säga bäddat för om inte annat så ett kommande intresse. Sammalunda tänker jag att det är med en "rik" bokhylla.
Det finns verkligen massor av läsvärt som man skulle vilja läsa Marie-Anne, men hur i all världen ska man hinna! Tänk att vi läste ut samma bok med bara några timmars intervall Monica. Ja, man inser att det är mycket man inte vet om andra många öden också många som klarar sig igenom mycket med en styrka som man inte riktigt förstår hur de hittar. Till er som inte har läst den här, jag skulle verkligen vilja rekommendera den. Den griper onekligen tag Pella!

Önskar er alla en trevlig helg!

Ingrid sa...

En läshörna där man kan slå sig ner och trivas är nog ingen dum idé.

En del ligger och läser, det kan jag inte, för jag somnar ofelbart. Den bok finns nog inte som kan hålla mig vaken. Nej jag sitter rakt upp och ner vid köksbordet och där kan jag bli sittande länge, länge.

Tack för din kommentar hos mig och ha en riktigt härlig fortsättning på helgen!