ENSAMHET, ALLT FÖR MIN SYSTER, DONATION

Den som inte tycker om ensamhet kommer inte att älska friheten.

...uttalade den tyske filosofen Arthur Schopenhauser ( 1788-1860) läste jag i Bladet denna morgon.


Både ensamhet och frihet är idag underskattade varor. Men ändock, ensamhet lika livsnödvändigt genom att erbjuda de där underbart sköna stunderna för andhämtning... lika frustrerande eller nedbrytande då den är påtvingad.

Vi behöver mer eller mindre av fasta rutiner för att uppskatta stunderna av frihet däremellan. Nu har jag gått på min lediga dag och tänker därför njuta friheten.

På bussen hem då jag bläddrade genom Metron läste jag Dagens horoskop:

"Allt är inte problemfritt. Att en viss person inte uppskattar dina förtjänster, är nog något du får acceptera."

Alla kan inte älska alla, det är något många av oss blir tvungna att inse. Ändå finns det anledning att lyfta fram det här med avundsjuka, förakt och rent utav hat. Det är något som övergår mitt förstånd hur man kan vilja andra människor så ont så man lägger all tid i världen på att fundera ut hur man bäst ska skada. Har man inget bättre för sig? För mycket fritid? Inte utan att jag undrar hur det känns inombords? Då kan man helt klart snacka om ensamhet och avsaknad av behagligt space. Alla är vi av kött och blod, inte går det att hata? Det sägs ju att vi "...ska älska vår nästa såsom oss själva." Kanske är föraktet innerst inne riktat till oss själva, utan att vi är medvetna om det... så kan det nog vara...

Som motpol skulle jag vilja rekommendera följande Kärleksfilm...

Som ni ser; Visst är det så... knappt så man kan tro att det är sant. Det här kortet är taget utanför vår Filmstaden Kosmorama.

Just denna tisdag hade jag förmånen att efter morgonmötet traska iväg med våra elever för att se en film som heter "Allt för min syster"

En film som då sannerligen berör! De stora livsfrågorna aktualiseras. Bra? Definitivt (!), men jobbig att se i detta sammanhanget, inte ett öga torrt.




Allt för min syster finns både som bok och som film. Boken är skriven av Jodi Picoult.

För många är tonårstiden en tid för existentiell reflektion.

Huvudpersonen är ju Kate som får leukemi av den aggressiva sorten redan som 2-åring. Hennes föräldrar får då reda på att det enda som kan hjälpa henne är om hon får ett syskon med liknande genuppsättning. Det är så hennes syster Anna blir till.
I filmen brottas Anna med etiska frågeställningar som den nya medicinska tekniken fört med sig. Hon vill så klart både behålla sin syster och sin njure.

Är hon tvungen att ge sin syster sin ena njure?
Vem är det som bestämmer? Hur hamnade familjen Fitzgerald i denna kusliga dilemma?

Vem har skjutit på och vem har bromsat?

Mycket handlar om att bli sedd, och Kates sjukdom får konsekvenser för hela familjen. Inte uteslutande för henne själv. Som det är måste Anna finnas för sin syster. Hon kan inte känna frihet och åka iväg eftersom hjälp kan behövas snabbt. Lägret som hon önskade åka på... En tjej så sprudlande, så levande och så medveten. Broren som får diagnosen dyslexi. Vilket stöd får han? Han verkar komma helt i skymundan utvecklas till en tänkare och tecknare. Mamman ger upp sin karriär, ser sin sjuka dotter som sin livsuppgift. Men, hon kräver det även av andra. Pappan som nog ser, med det finns inte mycket han kan sätta emot. Samtidigt är det han som har tillgång till känslan och styrkan att sent omsider sätta ner foten.


Det rör sig om tekniska,moraliska och etiska utmaningar. Man
har kommit på att då man väljer ut en befruktat ägg som har den uppsättning gener som producerar just de stamceller syskonet behöver kan man transplantera dessa stamceller. Redan i koncentrerad form från syskonets navelsträng.

Men i Sverige är det förbjudet. Lagstiftarna menar att vi måste se människan som målet och aldrig som medel. Att varje liv under alla omständigheter är okränkbart.

Det är ett dilemma. Samtidigt som man har rätt till sin kropp så kan det vara livsavgörande att ha tillgängliga organ för att rädda liv eller för att höja livskvaliteten.



HÄR kan man skriva ut ett donationskort att ha med sig i plånboken. Dessa ligger även på vårdcentraler och på apotek.

Dessutom bör man ha talat med sina anhöriga. Om det någon gång skulle bli aktuellt är det inte dessa frågor som man som anhörig vill brottas med. Egentligen är det väl det som föräldrarna Fitzgerald ställdes inför. Det är inte svårt att sätta sig in i hur desperat man griper efter strån!