NATURENS UNDER

... då vi möter dem tillsammans med olika prepositioner.


Så har det nu avancerat ett par dagar in i september.

Ännu kan vi förundras över allt som växer läser jag i Trädgårdens kalender med text och foto av Anna Hedenrud.


Inte förrän nu har jag blivit färdig att vända blad i väggkalendern. Det blir ju liksom mer konkret till att vi skiftar årstid och snart även väder.

... och visst får vi hålla med henne, bara att se hur växten gör allt för att nästan krampaktigt hålla sig kvar och upprätt är fantastiskt. Har inte heller lyckats komma underfund med vad det kan vara.

I dagens blad läser jag; "Framgångens hemlighet är att aldrig släppa målet ur sikte."

Men målet kan se olika ut och ibland blir vi tvungna att tulla på den principen. Annars leder det vårt handlande inte vidare utan blir istället en källa till besvikelse.


Vänder bladet i Bladet och ser att min läkare har dött. Är detta möjligt? För ett ögonblick känns det märkligt... en människa som hjälpt andra att bli friska själv går och dör. Sådant som vi emellanåt smärtsamt blir varse att ingen är odödlig ... samtidigt så ofattbart. Denna osedvanligt varma människa... konstnär bokstavligen ut i fingerspetsarna, faktiskt en av de få läkare som verkade genuint intresserad av människan bakom patienten. Som mötte mig och som jag upplevde verkligen gjorde det där lilla extra. Nu var det dags för henne att sätta punkt... och visst tomrummet var där. Ett liv en människa som satt sina spår lite här och var inte bara i hemmet utan även i periferin... är det inte så vi alla skulle önska att vi gjorde?!

Förresten glömde att berätta att det var tungt att gå upp för alla trapporna på jobbet idag. Får nog erkänna att jag dras med lite träningsvärk efter veden och allt trädgårdsrens. Men det är friskt att vara ute och jobba med kroppen och att koppla bort hjärnan för en stund. Tror att jag har tendens att tänka lite för mycket ibland ;-)

Väl inne i arbetsrummet tyckte jag att det killade på ryggen och inte slutade det för att ja kliade tillbaka... enerverande och obehagligt. Till slut kollade jag bort på en arbetskamrat, han satt inbegripen i ett telefonsamtal. Det här kunde inte stå rätt till... så jag snirklade upp ena armen innanför känningen och hjälp... jag kände något :-O Hur tar man sig ut till toaletten utan att någon anar något...? Tror jag lyckades rätt bra ändå, och så av med kläderna och blickade bak i spegeln en luden larv ca 5 cm lång. Hur hade detta gått till ännu ett av naturens mysterier ;-)

... som på fredagens morgon verkade få sin förklaring. Det var då jag berättade för Mats som inte kom hem förrän jag sov igår. Var den vacker och spräcklig sa han (?) en sådan kröp i busken vid entrén igår morse... så det är nog så som du säger Bettan att den fångades upp i mitt svischande morgonhår... reste hela långa vägen till Kristianstad ...2 mil får väl anses vara en lång resa för en larv. Att hitta in i en klänning kanske får anses lätt i jämförelse med att hitta ut... vilket öde ! Säkert värre än mitt som först var någon form av trygghet och sedan svek! Kan nog säga att jag numera har EN nära relation till dito ;-D