Bloggintresserade

onsdag 11 maj 2011

STEVENS/YUSUF I STOCKHOLM :-)))))

Frampå dagen har jag tänkt att här ska komma några foton och en del kortare och längre filmsnuttar... om nu den nya överföringen från mobilen låter sig göras utan hack i maskineriet vill sägas.

Personen bakom artisten Cat Stevens hette från början Steven Demetre Georgiou. Stevens mamma är svenska och hans far grekcypriot han själv är född och uppväxt i England. Under några år var han dock bosatt i Gävle med sin mamma.

Vi skulle kunna uttrycka det med att ”Kärt barn har många namn”. Jag tänker att det över tid är tydligt att personen har hittat ett sätt att markera sina ställningstaganden, sin utveckling för sig själv och för andra. Han visar även klart i sina texter att han filosoferar över meningen med livet och hur han ser att man bör och vill leva. Han brukar musikkonsten för att kommunicera sitt sökande, sina tankar och utvecklar på så vis sin kreativa ådra.

I samband med att han konverterade till Islam på slutet av 70-talet tog han namnet Yusuf Islam. Numera verkar det som om han inte längre ställer sig främmande till att använda sig av sitt artistnamn. Kanske för att gå sin publik till mötes. Kanske är inte heller behovet att markera lika stort längre? Och det tänker jag är för att han nu inser att livet inte har något facit, att det är upp till oss själva att använda våra gåvor. Då han ser tillbaka är han i stort nöjd med sin väg.

För mig, och förmodligen talar jag nu för många ”gamla fans”;

Senaste veckorna har varit en tid av förväntan och längtan att återuppleva, i det närmaste snudda vid ungdomens vitalitet… möta den stora ungdomsidolen i verkliga livet och kunna dela upplevelsen med dottern.

Hänvisa till tidigare inlägg. Ungdomsidol… http://hem-tradgard-design.blogspot.com/2011/04/music-lovers.html




Klipp;




Vid frukostbordet samtalade Mats och jag om denna ”kärlek” till musiken, jag vet inte vad som är lämpligt att kalla det … dyrkan… extas… att så helt gå upp i något som både Mats och jag gjorde vad gäller musik under ungdomstiden. I musiken kunde emotionella behov tillgodoses. Det blev ett sätt att hantera känslor i uppror som ex. kärlek, frustration, nedstämdhet och ensamhet. I musiken kunde man finna trygghet, påminnas om positivt och behagligt i ens bakgrund.
Men var detta verkligen annorlunda då? I så fall vad och varför?
Nej, att umgås med och genom musik. Låta tonerna sätta spår i det dagliga livet. Där värdet bestäms av dessa toner och ord. Att kommunicera eller inte kommunicera... att även socialt förhålla sig till olika stilar. Känna gemenskap, solidaritet... Att laborera med stilarna, pendla mellan avståndstagande och att närma sig vuxna. Sätt att forma sin identitet genom att man tränar sig att ta egna beslut. Det har nog alltid varit så. Dessutom skapa respekt för andras åsikter och smak. Utbud... teknik för att sprida...
... ja, sa Mats; man satt där med sina LP skivor som man älskade... ... Idag lyssnar vi båda på ett bredare fält av olika musikslag och artister. Men njutningen är densamma, kanske med den skillnaden att vi nog inte lever ut våra intryck på samma vis som då vi var yngre.





Halvt återhållsam dallrar förväntan i en fullsatt arena. Läser i efterhand att nära 9000 personer var i högsta grad närvarande denna behagliga maj-kväll.









Jag vågar nog säga att åldrar på åhörarna var lika mångskiftande som mångkulturella.

Så är ögonblicket inne… en mogen man äntrar scenen, ensam tillsammans med sin gitarr. Det känns inte mycket att gömma sig bakom så här efter alla år av tystnad. Tidigare långt mörkt hår avklippt, skägget är kvar men nu större och kraftigare. Grånat av år och erfarenhet, men han äger numera en uppenbar säkerhet. Han verkar ha vuxit inifrån och ser ut att ha funnit sig själv.

Han kom tillbaka återtog scenen, men inte utan att visa förändring, utan han visade gott prov på att ha lyckats förnya sig i musiken. Instrumenten gjorde han sig en gång av med och skänkte bort intäkterna. Men numera omger han sig med minst lika många egna ersättningsgitarrer som numrena i konserten.

Jag upplever att det nästan går att ta på värmen som strålar ut i isarenan. Okonstlad glädje, humor i mötet. Kärleken till musiken och publiken ärlig och total och det verkade som om han inte behövde avståndet varken till journalister eller till sin publik

Ett höjdarögonblick var då Yusuf framförde sin nya låt ”My people”. Den är inspelad i Berlin denna stad med sin rika historia… Toner som sätter sig direkt i musiknerven och är lika enkla, lika medryckande som komplicerade, blandas med budskapet om folkets rop efter frihet. Fängslande och sammansvetsande.







”Peace train” från förr, på samma tema är gammal och tidlös. Att människor och relationer är viktiga för Stevens går inte att ta fel på.

Själv verkar han vilja ge allt i mötet med sina musiker för sin publik. Han presenterar många nya pärlor, är återhållsam och manar till tålamod. Gäckar sin publik som väntar och törstar efter igenkänningens toner. Han sparar en del av de gamla låtarna till på slutet. Det är som om han resonerar det bästa till sist. Samtidigt undrar jag om det inte är så att han själv anser att en hel del av det nya är snäppet bättre.

Det är nog knappast en slump att låtvalen och listan sker i kronologisk ordning med start i nuet. Hela konserten var något av en musikalisk självbiografi, där Stevens sjöng och berättade och var den självklara huvudpersonen vi "statisterna". Samtidigt var det uppenbart viktigt för honom omge sig med skickliga musiker både av de gamla och av nya. Gitarren äger en självklar plats. Lekfullt kommunicerar tonerna med varandra. Då den unge grabben från Ghana visade sig i bakgrunden på scenen, utstrålade vitalitet och livsglädje, med sitt strålande och bländande leende kändes musikglädjen total.

Kvällstidningarna förvånade med att inte vara direkt översvallande i sina recensioner. För oss verkar det som om de inte ens haft folk på plats, då vi ställer oss frågande till varför de inte såg och kände det som vi gjorde.

Aftonbladet




Expressen




Svenska dagbladet





En tidigare intervju i Svenska dagbladet med Stevens

Här finns en uppsjö av gamla godingar.
http://www.yusufislam.org.uk/

Slutligen kan jag inte undvika att dra en form av parallell till Bob Dylan som trots att han är en del år äldre ”still is going strong”. Hans föräldrar utvandrade från Ryssland och familjenamnet var Zimmerman. Denne är en mångkonstnär och som artistnamn valde han Bob Dylan efter den kände poeten Dylan Thomas. Konverterade? Jo från judendom till kristendom.

Det känns troligt att Stevens är tillbaka för en ny VÅR, och att han nu kommer att sälla sig till de riktigt stora...

för mig blev det tydligt i Lördags kväll på Hovet!

8 kommentarer:

Anelias hantverk sa...

Ååå så fint du skrev, känns som jag var med där! Vilken underbar kväll och föreställning!
Ha det bra!

Ölandsvindar sa...

Musik kan man inte leva utan.Mitt sängbord är belamrat av CD-skivor att somna till och jag saknar verkligen närheten till Konserthuset i Stockholm. Men just nu är det CD-skivorna med fågelsång som gäller.Jag lyssnar på konserterna ute i buskarna och ibland måste jag jämföra med CD-n för att vara säker på vad jag hörde.Och Cat Stevens..visst! Jag är en av hans beundrare.
Kramkram
Kerstin

Pernilla, Ateljé Smått och Mått sa...

Hej!
Jag såg när han var med på Skavlan. Det var lite fascinerande. Musik kan betyda så mycket, och jag tror att just i ungdomsåren är det allra intensivast. Nu är läget lite annat,för mig ialla fall, man blir mer allätare och det är inte så intensivt, men ibland hör man en slinga som går rakt in i maggropen, förbi hjärnan och rätt ner i känslorna.

Anonym sa...

En mycket bättre recension än vad kvällstidningarna gav som tur är =)

Jag tänker bara recensera konserten med ett ord och det är Harmoni....Jag kände en harmoni när vi var där.

Hur har du det på din lediga dag idag? Hur mår foten? Klarar du snäpp 1 rundan 2 gånger idag kanske? Ikväll blir det vattenjympa för min del...

Ha en mysig dag!
Kram eva "dotra"

Marie-Anne sa...

Hej Ingela!
Blev så glad när jag läste ditt inlägg - jag var ju också där och kan instämma i allt! Vilken känsla, vilken närvaro - jag ville aldrig att det skulle ta slut!
Och jag tror inte att recensenterna var i närheten av Hovet i lördags - eller också hade de öronproppar och mörka solglasögon!
Hälsningar från mig på Rörö

Möllebacken sa...

Hallå vännen.
Jaaaaa, det var länge sen. men jag finns här och jag vet att du finns där och det känns bra.
ja, det är fullt upp och många projekt.
Härligt du verkar ha haft det i
El Stockholmo.
Påta du på så plåtar jag på.
Kram Pella

Elle sa...

Vilket fint inlägg, du skriver med hela själen.
Jag har en del tyskspråkiga artister som skriver låtar som passar bra in på vad man tänker och känner. Dem lyssnar jag gärna till - även fast man inte kan tro att låtar kan låta bra på tyska. *ler*

Har hört av andra konsertbesökare att tidningarna inte skrev vad som verkligen hände och vilken känsla folk hade.
Kanske reportarna inte var Cat Stevens-fans helt enkelt?

Ha en skön dag!
Kram Elle

Svarten sa...

Äntligen fick jag läsa en vettig recension av konserten. Ja, jag var också där :-)