ACCEPTERA inlägg 2

Den här gången har jag inte varit så pass noga att jag angett vem som har kommenterat mer än "ett par nämnda ingen glömd!!!

Den här lilla undersökningen visar att begreppet acceptera uppenbarligen är olika laddat från person till person. Det handlar om tankar förknippade med olika laddade känslor… från negativt via neutralt till positivt. Vad vi lägger i begreppet beror dels på vår läggning, vad vi har med i bagaget, men också på den aktuella situationen. Jag tänker också som du Bestemor att om vi använder orden okritiskt så kan det mycket väl beroende av tolkning hända att vi inte riktigt förstår varandra. Ibland finns det säkert andra ord som hade passat bättre i sammanhanget som ditt godta eller att använda Anna-lys hantera. Samtidigt är det ju just detta som händer i kommunikation vi förstår eller pratar förbi varandra.

Jag slår upp och läser i SAOL:s ordlista följande; mottaga, antaga, godkänna, gå in på, låta sig nöja med… alla mer eller mindre laddade synonymer för acceptera.

Men här vore det på plats att citera ur ytterligare en annan synvinkel; ”För mig har själva ordet ingen klang alls, det kommer först då jag går in och analyserar det”… sug på den ni?

Jag tänker att hur vi väljer att göra vår tolkning det beror på hur vi ser vårt eget liv och på helheten, hur starkt vi upplever oss själva vara i centrum och naturligtvis också på situationen.

Det beror säkert av det individuella motstånd vi har emot att acceptera/ ta emot förändringar, inte längre är som vanligt eller aldrig mer blir som förut. Men det har vi aldrig några garantier för, för livet går vidare även då vårt eget liv stannar av. Jag tänker att dagens människa generellt har svårt ja t.o.m. svårare att acceptera detta faktum… om man jämför med gårdagens. Och det beror på samhällsutvecklingen, att så mycket kan köpas, ändras, justeras idag. Har vi bara pengaresurser kan det förändra en del, men det kan också föra oss bakom ljuset när vi förleds att tänka att vi befinner oss i status Que. Att ha mycket och sen mista allt får liksom mer på fall i vår tillvaro sen går inte sorg att mäta på detta viset... en sorg är alltid någons men det ligger just i hur vi hanterar den!

Vissa saker är lättare att acceptera än andra ex. vilket väder det är även om här ändå ofta läggs onödig kraft. Vi låter oss påverkas, funderar på om hur vi skulle vilja att det vore… men det står inte i vår makt. Det vi däremot kan vi påverka är hur vi själva reagerar på det.

Men så händer något i vårt liv som inte går att förändra, det är då som hela vår världsbild den som vi själva har byggt upp rasar. Orsakat både av traumat i sig och just det faktum att vår karta inte längre följer mallarna och sen att vi kanske saknar beredskap för motgångar. För min del att inte längre känna igen den bild jag har/hade av mig själv. Är jag öppen för att lära känna mig själv igen som jag är nu?… Ett redskap jag har upptäckt är ”att leva med” något annat kan man ju heller inte för livet går vidare och ”såren läks” sägs det och det är väl en sanning med modifikation.

Citerar i det här sammanhanget ett bön;

"Gud ge mig sinnesro att acceptera det jag inte kan förändra, mod att förändra det jag kan och förstånd att inse skillnaden."

Det finns saker som går utanpå det mesta och det brukar jag tänka är om det skulle hända mina barn något. De betyder mer för mig än mitt eget liv, men att ställa saker så här i relation till annat det är omöjligt det är detta som vi kan föreställa oss vidden av först om vi befinner oss där. Livet stannar av… men går samtidigt vidare om vi ser till helheten. Då vi lyckas ta oss vidare har vi en erfarenhet med i bagaget något som kan, om vi klarar ta oss igenom det; visserligen inte kan vrida klockan tillbaka, men som ger oss ett annat perspektiv på livet och på vad som är viktigt.

Att acceptera vore ju till synes det enklaste och det är det ju på ett sätt, för det kostar energi.


Energi som kanske behöver användas till att finna positivt i något annat som vi har möjlighet att påverka

I den meningen får vi nog betrakta ”att acceptera” som vara nyckeln till total frihet. En befrielse när man tillåter sig släppa tvingande och nästlande band som inte leder vidare bara bränns och är förenat med obehag. Sådant som leder till stress i värsta fall ångest. ”Gilla läget” säger ju även Robban Broberg… ja, men inte med den tolkningen att man nödvändigtvis måste gilla det!… mer åt det neutrala hållet kanske vore det bättre med acceptera där? Väljer att citera Gudrun: ”Ibland kan det ta tid att acceptera att något är på ett visst sätt, t.ex. vid sjukdom, accepterar man att livet snart är slut innan man är så dålig att man inte orkar kämpa längre? När man väl har accepterat att något är "så här", det finns ingen annat sätt så brukar det vara lättare att gå vidare”.

Det är livsnödvändigt att ”se möjligheter och eventuella begränsningar och vilka möjligheter som kan födas ur begränsningarna.Jag brukar istället begreppet "hantera", vilket lägger ansvaret att gå vidare och plöja nya vägar på mig själv, istället för på ödet eller andra trosuppfattningar. Hantera ger mig agensen, jag själv gör val och tar rodret, och konsekvenserna av detta. I motsatts till acceptans, som innebär att jag passivt sätter mig ner och låter mig styras av andra, av sjukdom, av dålig ekonomi, av bortgångar etc.”

Vill ändå för att som avslutning på det här inlägget knyta ihop påsen och lämna den vidare med hopp om att ha väckt tankar hos oss alla. Det är étt begrepp att samlas kring, men olika laddat för oss ”Att acceptera är lättare sagt än gjort!” Det finns inga genvägar: Låt oss kommunicera vidare med öppna sinnen och var beredd att lägga tid på just mötet för där glimtar fram ögonblick av samförstånd, om vi förstår varandra ;-)