FATIMAS HAND

Ja så har jag då slagit ihop ”Fatimas hand” för sista gången. Denna digra bok på 919 sidor, visserligen med större stil men med hårda pärmar, och som trots sitt format ändå har åkt med på bussen till stan varje dag. Även varit med och vänt i sängen på kvällarna. Även om dessa personer och olika levnadsöden har löpt parallellt med min vardag har tillvaron därför blivit aningen lättare ;-)

Denna gången utspelade sig handlingen i Andalusien på 1500-talet alltså 200 år efter Katedralen från havet. Efter att ha läst ut den sistnämnda skrev jag som följer:

Det var med spänning jag följde Arnan, hans far deras relationer och alla människoöden som kantade deras väg. Handlingen utspelar sig i Barcelona på 1300-talet, ett samhälle som känns främmande och upprörande genom att verka så ociviliserat och olikt vårt. Samtidigt finns det såväl mänskliga som samhälleliga likheter både vad gäller ondska och vad ondskan kan ställa till med. Men det handlar även om godhet och känslor som den för med sig, samt hur en del människor kan förändras över tid under gott inflytande. Kort och gott både svart och vitt.


Jag väljer idag att starta med ett citat av den franske historikern Pierre Gaxotte:

Historien är en tapet som människan klistrar på det förflutna.

Med andra ord, och på vis och sätt upprepar historien sig, men i andra färger och med varierande mönster.

Och det är ju just detta som kännetecknar ”Fatimas hand”, för utan tvekan är det en storslagen äventyrsroman. Stundtals läste jag med spänning jag ville veta vad som skulle hända runt huvudpersonerna. Om ont och gott…

Det känns lika verklighetsfrämmande hur illa människor kan behandla varandra och att sedan använda religionen för att försvara sina syften. Men så kan det ju vara än idag, så varför skulle det ha varit annorlunda? För många är det säkert inte främmande. Kvinnosynen i boken är skrämmande. Synnerligen förtryckande och i mångas ögon är dessa inte värda något mer än att vara till för att behaga mannen.

Men, det var också så att man fann stort stöd i religionen, och för Hernandos del som förstod vikten av att förena dem gick så upp i att försöka finna något som kunde övertyga.

Citat från Katedralen inlägget:

Författaren Ilfonso Falcones är f.1960 i Barcelona. Till yrket är han advokat och om jag får ge mig på en gissning är han själv lika fängslad och intresserad av det onda och det goda. Detta lyckas han förmedla till läsaren. Detta är en bok som trollbinder och säljs i massupplagor även utanför Spanien... nu i flera Europeiska länder.

Om jag skulle välja en av dessa två böcker skulle valet stanna vid Katedralen vid havet. Men jag skulle inte vilja vara utan denna sista.


Har nu påbörjat en ny bok den heter Vindens skugga av Carlos Ruiz Zafon även denna bok skriven av en Barcelonabo handlingen utspelar sig på 1900-talet.
Citat s.9 ” varje bok, varje volym du ser är besjälad. Besjälad av den som en gång skrev boken, och alla dem som har läst den, levt sig in i den och drömt om den. För varje gång en bok byter ägare, för varje gång en ny läsare låter sin blick glida över dess sidor, växer sig bokens själ allt starkare.

Han beskriver den där känslan av att bli ett med en bok och på så sätt upplever sig själv som läsare viktig. Måtte jag behålla denna känsla boken igenom.

I inlägget skrev jag, och visst är det så jag försöker fånga känslan :

…Katedralen vid havet. Till formatet en tegelsten på 666 sidor, men med ett innehåll som jag vågar påstå de flesta gladeligen slukar. Läsaren som slukar boken eller boken som slukar dig. Det är frågan. Ja, den verkade som ett gift på mig... så att jag svårligen kunde lägga den ifrån mig förrän den var slutläst… och då tog abstinensen över.

Ledsen Kerstin och Anne-Marie jag kunde inte kommentera hos er igår och inte idag heller!