Bloggintresserade

onsdag 10 augusti 2011

GARGOYLEN




Författaren Andrew Davidsson är född i Kanada, och det är också där han bor idag. Han har universitetsexamen i engelsk litteratur och visar i sin debutroman Gargoylen att han är en vän av ord och känslor.


Människorna och skiftande levnadsöden går in och ut i varandra i denna lika fängslande som udda kärleksroman och trådarna slås in i händelsernas väv. Det utspelar sig i nutid, men personerna som vi möter har en historia i parallella handlingar från andra tider och platser.














Det är KÄRLEKEN som är det bärande, och ”löper som en eld” genom tid och rum. Det gäller oss alla mer eller mindre och både bildligt och konkret. Men, det är mer som är gemensamt, och som har varit det i alla tider. Det är de många och stora livsfrågorna om livet och döden????????

Romanen är sammanhållen av de udda huvudpersonerna; Marianne Engel, och en man som tydliggör mer av sig själv och sina känslor, men inte någonstans avslöjar sitt namn… Han möter av olika anledningar en eld så stark att den håller på att förgöra honom. Ändå är det den som indirekt kommer att rädda honom.

På Adliris kan man se en klart sevärd liten filmsnutt:
http://www.adlibris.com/se/product.aspx?isbn=9113020242

Marianne en godmodig ängel och karismatisk kvinna som dyker upp i den andre huvudpersonens liv då denne inte kan se att han har något mer att leva för. Hon nästlar sig in, gör att hans liv framstår mer uthärdligt genom sitt sätt att vara. Hon lyckas väcka hans slumrande nyfikenhet och får livskvaliteten att återuppstå. För nog verkar det overkliga snart verkligt. Som om de har träffat varandra förut. Vid ett tillfälle uttalar huvudpersonen genom författaren: ”Ju längre man umgås med Marianne desto mer övertygad om att allt hänger ihop.” (s. 146)






Det handlar om att mötas i mitten, om att närma sig varandra religöst/andligen och i språkbruket menar mannen någonstans i boken.






Nu känns det på plats att presentera dessa Gargoyler. Det är stenfigurer som Marianne skulptrerar, för förutom hennes enastående lyhördhet är hon, får man väl kalla en "livskonstnär". Hon ger med mejsel liv åt mer eller mindre groteska figurer som inte liknar något annat, men som en gång enligt Marianne har varit älskande. På något mystiskt och samtidigt solklart vis beroende på ur vems perspektiv tar dessa form genom inre röster i det här fallet Gud.











Hon är bättre på att ge honom den vård han behöver än att sköta sig själv och mycket annat. Hon går helt upp i sitt arbete, det som hon väljer och måste göra. Då finns det inget annat. Och ja, hon har en diagnos.






Hon driver igenom att de ska återvända till olycksplatsen; Hon menar att det inte är bra att envist backa att fastna... utan att gå med. ”Det är bra att återvända till platser där man har lidit!". För ”Vad spelar en eller ett par dagar för roll i ett evighetsperspektiv.” Konstatera att det kanske går att gilla smärtan eller snarare den lärdom som den ger. Här skulle jag som läsare vilja inflika att det handlar om att försonas...

Sen frågar hon honom naket om hans livskvalitet före olyckan?

Nu känner jag att jag ofta har sagt och känt att den bok jag för tillfället håller i min hand är det bästa jag har läst. Och jag skulle kunna tänka mig att det beror på att jag så går upp i det jag gör. Óch nu säger jag det igen den är som Guardian skriver "Fantastiskt fängslande".







4 kommentarer:

Marie-Anne sa...

Den ska jag nog skaffa och läsa!
Ingela - recept på din mail! Kram Marie-Anne

Ingela sa...

Gör det den är väldigt bra... tycker jag och många andra!

Tusen tack för receptet det ligger nu i min nya receptbok!

Kram Ingela

Monica sa...

Du har övertygat mig!
Jag måste läsa den, blir höstens kvällsbok, tack för tipset!
kram Monica

Musikanta sa...

Intressant bok och intressant ditt sammandrag av boken, som jag läst om någonstans i någon tidning.

Tyvärrjag har lite svårt att orientera mig i din blogg nu när du bytt mall. Kanske det beror på att det är sent och att jag är trött - lite psykedeliskt är känslan för mig just nu.

Återkommer i morgon när jag har sovit :-)...
Kramar!