HEMMA IGEN

Hej på er mina vänner!

Ja så var vi då tillbaka i Sverige efter vår lilla minisemester till den vackra tyska ön Rugen. Där hade våren kommit ett snäpp längre än härhemma. Efter vad jag förstår har det kanske inte varit så mycket annorlunda just vädermässigt. Visserligen fick vi lite sol frampå dagen i fredags i Tyskland, men på lördagen regnade det till och ifrån.

Här i södra sverige har det varit efter vad jag förstår cirka detsamma. Men i Stockholm berättade Eva-Katrine hade man kunnat gå i skjorts… och i Norge 18 grader varmt! Då vi kom hem hade tydligen ändå "värmen" räckt för att träd och buskar skulle ha slagit ut. Så vackert ja, direkt andlöst!!!

Naturen på Rugen var inte heller så mycket annorlunda från den vi har här hemma. Landskapet är böljande, skogigt både tall och löv… mycket träd, alléer, rätt smala vägar och inte det skick vi är vana vid från Sverige. Utmed en vägsträcka var det faktiskt så att det fanns vitmålade kors på vareviga träd. Minst sagt kusligt, samtidigt som det manade till eftertanke, till att dämpa takten.

Men på det hela taget har vår resa varit ett välkommet avbrott från vardagen. Tid för avkoppling, upplevelser och för att finna ny inspiration. Men herre min je vad vi känner oss såsiga idag… Får väl säga som du Tigris rejält såsig; tecken på ålder eller väljer vi hellre ”Det är inte mycket det fina tål ;-)”

En mysdag har det blivit denna söndag, då vi har fått umgås med våra båda töser, så har Eva-Katrine slingat mitt hår och så har vi kollat på filmen Hachiko igen den här gången alla tillsammans (trailor här till höger), premiärklippt gräset... En vända till tågstationen i Kristianstad för att vinka av Anna-Karin och en till Hässleholm för att vinka av Eva-Katrine. Playan i Åhus så att Charlie fick rasta av sig kungligt.

Visst hade det varit häftigt om vi kunde träffas, och det hade verkligen varit jättekul att diskutera våra funderingar runt livet, förändringar… nya upplevelser, kroppsliga förändringar trötthet etc. Det är viktiga frågor att ventilera med andra för att processen inte ska riskera ska bli förlamande utan möjligheter att leda vidare. Det är som det är mycket kan man inte göra något åt endast försöka se det med andra glasögon.





Det är nog som du skriver Elisabeth det är som om vi ofta har tunnelsseende då vi ser på tillvaron och det som finns runt omkring. För mig har det också blivit viktigare med natur, småkryp, fågelsång och annat efter sjukdom. Men tänk att det ska behövas för att öppna ögonen för vad som är betydelsefullt.

Barnbarn… så häftigt Bestemor! De färgglada målningarna är mycket riktigt oljepastell och akvarell Pella. Din grabb gillar kanske att måla? Hoppas snart att vi får barnbarn, riktigt längtar. Vi har ju fyra barn så sannolikheten bör väl vara rätt stor…? För mig blir det mer och mer självklart att dela med mig hur jag tänker… skönt att höra att det finns fler som tänker i liknande banor. Ellen Key hade på sitt älskade Strand grupper av kvinnor som träffades och delade sina tankar. Än idag är det möjligt att söka stipendium och få vistas under ett par veckor just på Strand under sommarmånaderna för just detta ändamål. Det kanske hade varit något mina vänner?





Inte alla som har haft någon förtrolig som det gått att dela allt med, men vilken gåva att ha fått uppleva detta! Och samtidigt vilken sorg det innebär då man förlorar denne. Många gånger är det säkert en av anledningarna till att man ser till att inte fästa sig för mycket inte riktigt släpper in på livet. För rädslan att bli sårad. Och ibland tror jag även att det handlar om rädslan att visa sig för mycket, för att detta kanske skulle kunna utnyttjas.

Blogger vill inte ta emot fler bilder så jag har bestämt mig för att portionera ut Rugen i veckan :-) Bara så ni vet så verkar jag inte kunna kommentera något heller idag, tyvärr :-(

Cashs sista inspelning, det handlar om livet... så fyllt av känslor...