Vår Lucky mix

Mor=blandras bordercollie+golden retriever
Far=renrasig bordercollie

Ja jag vet men tyckte att det var dax för en repris!

I texten blandat presens och imperfekt för när jag skrev ursprungliga texten fanns han bland oss fortfarande. Och nu några få tillägg.

Vi hade en del kontakt med paret i Huaröd där Lucky kom ifrån. Anna-Karin brukade rida där med sin kompis och uppfödarna älskade djur. Vår Lucky hämtade vi i Huaröd den 16 juli 1996. Ja, hans födelsedag är något osäkert för hans kull är född ute i ett stengäre. Vi åkte och tittade på kullen eller kanske ska jag säga kullarna för mor och dotter hade båda valpat med någon veckas mellanrum. Men när vi åkte dit hade vi inte för avsikt att komma hem med en valp. Jo pytt! Så blev det med det... Rumsren från första stund. Det följde ytterst lite slit, men allra mest glädje under 12 år och 7 månader. Har hänt att han tog sina turer på byn och det har varit oroliga stunder med fullt uppbåd. Bland annat den där gången när snickaren var här hos oss och hade lämnat dörren öppen ett guldläge om man till varje pris ville komma ifrån slagen av hammaren...

Alla hundar är från början blandade även ”de renrasiga”. Sedan är självklart de hundar man själv har de hundar som man gillar bäst! Och så ska det vara för annars fattas något som jag ser det. Det är väl inte utan fog man säger ”sådan herre sådan hund”. Jag brukar tänka att det stämmer alltid så bra när man ser matte och husse också deras hund…och där det inte stämmer är det ofta något som inte stämmer! Det gäller naturligtvis även psyket, men nu är vi inne på psykologi och det kan ju vara översättbart med andra arter, inte bara hundar.

Problemet som jag ser det är de ”inte seriösa uppfödare” som fortsätter avla på ”renrasiga” individer som har olika defekter. Där har vi bland andra schäfrar med höftledsskador, men i praktiken kan det röra sig om vilka defekter som helst däribland som tex. hängande ögon. Där man vid utställningar sedan inte heller accepterar att individen deltar i utställningar om de har opererats för besvären, vilket är mycket märkligt tycker jag. Dagen innan vi skulle ställa ut vår Jack blev han påkörd på 90-väg och klarade sig tack och lov men låg medvetslös på djursjukhuset i Helsingborg. När han skrevs ut hade han endast en avslagen hörntand som mén, men det var nog för att vi inte skulle kunna ställa ut honom någon gång.

Utseendemässigt är det knappast någon som tänker att Lucky är blandras. Många brukar fråga vad han är av för ras och om han kanske är en flatcoated retriever (och släktskapet finns ju). Han är smäcker och har ett hårlag som är mjukt som silke. Tänderna är trots hans 12 år som på en unghund. Ja han är helt enkelt vackrast i mina ögon, men då är jag allt annat än objektiv.

Det är mycket spår i honom. Han gillade skarpt att delta i spårkurser på bruks vilket han också gjorde ett par säsonger. När han får välja går han med näsan i marken eller sitter på gräset med näsan i vädret. Denna egenskap måste mest vara från Golden, och har uppmuntrats av miljön.

Det är mycket apport i honom, han älskar att hämta pinnar och bollar både på land och i vatten (Golden). Dessutom är han som Borders outtröttlig. När han var unghund ville han känna botten under tassarna och hämtade därför inte pinnar som hamnat för långt ut i vattnet. Men numera älskar han som ni säkert ha förstått havet, vatten och stranden (Här har vi mixen) och återigen har uppmuntrats av att husse och matte gillar att vistas vid havet...

Provade på agility under någon säsong men det var inget som passade honom. Kanske hade han lärt sig efterhand men Kalle tyckte inte det var så kul när Lucky inte ville skynda sig.

Gillar visst människor i allmänhet, men främst sin egen familj som han skulle kunna gå igenom eld och vatten för. Mår bäst när hans flock är samlad, på det viset kan man ju säga att det är lite vall i honom, men ändå inte överdrivet mycket; som annars tillhör Borderns egenskaper. Lucky gillar bäst vuxna och barn som inte är för små eller som tillhör familjen (Mix igen).

Viktigt för honom att vara till lags. När han blir osäker eller väldigt glad eller båda på en gång drar han upp läpparna och skrattar så hela tandraden syns. Det tycker vi är kul men det händer att folk som inte känner honom blir rädda och undrar om han visar tänderna för att han är arg, men så är det ju inte.

Pratar gör han och varje morgon kommer han uppstudsande till Mats och mig i sängen. Ja, han får ligga i sängen för oss. I soffan också för den delen. Det enda vi hållit riktigt på är att han inte ska tigga vid bordet.

Luckys fiende nummer 1 är dammsugaren. Men där kan nog vi ta på oss att han aldrig riktigt lärt sig acceptera den. Vi har undvikit fienden genom att gå ut med honom när det är dags att städa. Ungefär som när andra som har en han-ilsk hund väljer att gå över till andra sidan gatan när de möter andra hundar. Här har vi anledning att återkomma till miljöns betydelse. Annars att lätt kunna bli stressad ligger nog främst i Borders.

Bordercollien har en otrolig arbetsvilja och är outtröttlig den har mycket lätt för att lära och vill gärna vara sin förare till lags.

Ja i Luckys fall stämmer det att han är smart som få, så där överensstämmer rankningen som domarna har tyckt sig kunna konstatera.