Försöka vända svårigheterna till "möjligheter"

Jeanette skriver så här i sin blogg: "Vad tiden rinner iväg. Tycker jag inte hinner något utan det bara är nya dagar hela tiden. Är kanske så när man hela tiden väntar på att få må lite bättre".

Ja, den där känslan tycker jag att jag känner igen. När jag har gått där och aldrig varit riktigt nöjd med mig själv... när jag skulle nöjt mig med att göra det jag själv kunde för att det skulle bli bättre. I stället gick jag och tänkte att bara jag blir som förut... och jag har ju blivit bättre till en gräns... men nu inser jag (tror jag) att jag själv aldrig kommer att bli som förr.

Är vi unika på det planet? Finns det någon som blir det?

Jag får nog snällt njuta av det som är och de ljusa stunderna för annars springer ju tiden iväg (som alla mina första år efter hjärnblödningen). Jag väntade på vis och sätt efter något som aldrig kom och på samma gång gick tiden (det som jag efteråt tänkt var mina bästa år, men hur kan jag veta det? Kanske är det de åren som kommer vad vet jag? Den tid som jag sedan inte kunde kalla tillbaka...snopet!

Lurar vi någon i så fall vem?

Men vattnet kom i alla fall. Vilken tur. Skämt åsido jag tror faktiskt att jag förstår vad du pratar om.

Här tänker jag är en viktig poäng att kunna skoja och på så vis avdramatisera!

Jeanette: … kände ju inte att kroppen sa ifrån innan det var för sent. Det är den biten jag kämpar med var dag nu. Att TILLÅTA mig vila när jag känner att jag behöver, även om det finns 100 'måsten' som jag borde ta itu med, så måste jag tillåta mig att vila för att bli bättre, för att må bättre. Det är där skon klämmer.

Jag har svårt att acceptera att jag blev sämre bara för att jag envist körde bil för många mil till agilitytävlingar i lyckan av att 'Jag kan!'. Även 7 mil kan vara alldeles för mycket, jag kanske borde nöjt mig med att be någon annan köra eller ta färdtjänst när möjligheten finns. Men jag VILL. Jag VILL klara saker och då försöker jag tydligen så pass hårt fortfarande att jag gör så jag blir sämre.

Har från första stund, hela tiden försökt att göra lite 'nya' saker för att gå framåt…började texta någon bokstav då och någon då. Det var något jag gjorde under ett par år innan jag fick armen att styra så pass att det gick att läsa vad jag skrev.Vad fick jag ut av det? Jo, dels lärde jag mig skriva på nytt och dels lärde jag mig texta calligrafiskt… Det är så jag gjort med det mesta.

Och så har vi nästa svårighet de där vinga och snea bokstäverna inte lätt med synrubbningar. (Men det går. DET SKA GÅ! Annars får man på det igen…)

Ställer vi för höga krav på oss själva? Kanske är vi inte snälla emot oss själva? Vem drabbar det?

Den där envisheten som vi bevisligen har i oss båda två…den som är dubbel så tillvida att den FÖRTÄR samtidigt som den är vår STYRKA. Frågan är skulle vi vilja vara den förutan? Inte jag i alla fall för det äör en viktig bit av min identitet, mycket har förändrats, men inte det. Det ska mycket till för att ta det ifrån mig! Nu har jag vatt på kören. De långsamma låtarna hänger jag nu med på, när det går snabbt blir det svårt, då hinner jag inte läsa och få fram orden förrän det är försent, men då tillåter jag mig själv att nynna eller nåt´. Idag kunde jag i alla fall vara med i snacket på fikarasten. Det har aldrig hänt förr. Jag är ju nästan döv på ena örat och dä’r är så dålig akustik i fikarummet och när alla prata svårt att urskilja… Men idag hann jag ta en timmes lur innan och det hjälpte upp!!!

Inte ge sig som ett barn som lär sig gå resa sig på det igen. Det måste vara en gåva att vara envis som ett barn. På ett positivt sätt inte ge sig. Innefattar säkert att skita i alla avundsjuka som inte begriper bättre vad gäller exempelvis färdtjänst!

Kämpa på Jeanette vi har så mycket att vara glada för!!!

Jeanette: Haha, ja!!! Vi har ju vatten nu och det är jag verkligen SÅ glad över!Och jag är lycklig! Jag har en underbar familj med jättefina barn och en man som stöttat mig genom allt det svåra och som älskar mig för den jag är. Jag har underbara hundar att dela min vardag med och hitta på små saker med.Jag har mat på bordet, tak över huvudet och vatten i kranen (haha) och är omgiven av hundar och människor jag älskar. Och DET är lycka!

...måste bara citera Bernard Shaw och Kristianstadbladet B12:
"Den som aldrig har hoppats kan aldrig förtvivla"... tänkvärt!

Jeanette: Tänkvärt du skrev igår kväll och även citatet på morgonen. Jag skulle ju INTE vilja vara utan envisheten. Den är också en stor del av min personlighet.