Lilla Irene, tankarna har visst farit än hit än dit sedan igår, på vårt påbörjade förhållande som en tid blev kort och intensivt. Men som nu när jag blickar bakåt gav mig (ja jag vågar säga oss) så ofantligt mycket. Jag tänker på Jonas din älskade son, min systerson och mina barns kusin, på mor och Tommie som har förlorat sin dotter, sin lilla solstråle. Jag tänker på dig Cissi och på hur du utryckte det som du upplever som Irenes trogna vän... och som många andra känner nu när det är slut. Minnet av dig Irene kan inte tas ifrån oss, där kommer du att leva länge...
Cissis kommentar härunder: "Ja det känns verkligen tomt i hjärtat. Pratade med Sol-Britt idag, kändes väldigt skönt. Jag är glad att jag har henne och Jonas. Men ändå ställer man sig frågan om o om igen, varför stannade jag inte kvar. Jag skulle varit med till livets slut, och den nya början. ett liv som kommer att vara så skönt o befriande för Irene.
Telefonen är tyst, ingen Irene som ringer eller messar...*tystnad* *tystnad* Jag läser ditt sista sms flera ggr. Jippie och med en glad gubbe som hoppar, när jag skriver att jag snart är framme. En alltid lika glad o positiv Irene möter mig i porten. Det är den Irene jag vill och kommer att minnas. Hon var den bästa vän man kunde ha, vi kunde verkligen prata om allt".
Jag fann några till synes lösryckta ord på lappar avskrivet från en bok om sorg... och det är ju det som du beskriver: Brusten lycka och förlorad gemenskap... harmonin är borta en underbar källa till glädje har sinat. Ensamheten olidlig… outhärdlig. Vänskapen har upphört och kan aldrig helt ersättas. Sorgen, ångest över förlusten, längtan… kan kännas rent fysiskt. Vid varje separation eller kris är känslan av övergivenhet och ensamhet stor… överväldigande. Det var ju aldrig med förnuftet vi älskade.
Älskar vårdar, oförbehållsamt kärlek i nuet. Stor skrämmande tystnad.
Jag blev så arg så många ggr på de s.k vännerna som slutade höra av sig när hon blev sjuk. Varför är människor så? Jag vet hur det är, man passar bara när man är frisk o glad o pigg".
Ja, det är verkligen för hemskt, det är ju i nöden man behöver sina vänner som bäst. Jag har också haft anledning att fundera mycket på det här fenomenet. Det kan säkert finnas massor av förklaringar där rädsla, oförstånd, oförmåga att visa empati, ovilja att vara det här stödet är några. Jag tänker att oftast är det nog så att man inte vågar ställa sig i den situationen att inte veta, inte ha några lösningar. På sätt och vis kan man nog säga att det till stor del har dels med empatisk förmåga och dels med mognad att göra, att själv ha varit i situationer där livet är upp och ner… där mallar saknas. Irene och jag pratade om detta och så trodde hon med. Men, det är en bitter erfarenhet ytterligare pålägg till det man redan upplever... Men vi kan inte ändra andra bara oss själva möjligen försöka öppna ögonen på andra om vi nu anser mödan värt det.
Cissi: "... Vi hade så mycket gemensamt,jag saknar henne så oerhört mycket redan.*tårarna rinner* Nu får man ta timme för timme... dag för dag.. Ta aldrig något för givet. Var tacksam för de stunder man får med dom man älskar...
... för att komma igenom sorgearbetet krävs mycket prat o stöd från omgivningen. Så visst Ingela vi kan ventliera saker om du vill. Vill inte skriva ut min mejladress här offentligt. Hjärtliga kramar Cissi"
Jag kan kontakta dig.
__________
Ann: "Blandad kompott på himlen idag, övervägande soligt och väldigt fuktigt denna morgon. Kondens på våra treglas utsida, halva gräsklippet på blöta skor när vi varit över och släppt ut Emil, frukosten hoppade han idag, kokt pangiasus/hajmal var inte nåt för honom den lille bortskämde :-)
Igår städade jag hos svärmor, två våningar om ca 220 m2, sen gick jag hem och städade våra två våningar om ca 220 m2 flyttlådor. Matportion intogs och sen gräsklippning för oss båda. Efter en välbehövlig dusch och ett stort plockat fång såpnejlikor (eller vad hette de) som vi åkte till kyrkogården med,"
Om du menar de där ljusrosa blommorna du hade utmed ditt hus nästan utan att känna till det och som man gör såpa av och som jag har lagt recept på här på bloggen om någon önskar prova. Dessa blommar för fullt här nu. Har sett på ängen hur de blommar i massor. Tar med mobilen en dag som får du instämma eller dementera.
"... vidare till matbutik och hemma avslutade vi kvällen med köpt västerbottenostpaj och engelsk polisserie Commander.
Mycket vardagligt som känns mer eller mindre meningslöst när man blir färre och färre kvar, fler och fler går bort för en, men så gick den dagen".
Ja visst känns det så emellanåt och det konstiga är att det ofta hopar sig. Samtidigt är det ju så härligt att leva om man tar för sig av livet...
__________
Mats och jag har nu varit ute en runda på skjutfältet med Charlie. Vi tog en promenad och han fick göra några övningar och söka godis.
Här rullar sig Charlie av välbehag i gräset...
... innan vi begav oss till Margrethe hof nära Gringelstad och Gärds Köpinge för att se tävling för Islandshästar. Mats arbetskamrat Anette tävlade med en av sina egna hästar, det gick så pass bra att de gick vidare och fortsätter under morgondagen. Foto lär komma framöver.
Det spöregnade när det var dags för de 3 sista att göra entré på plan, men det gick finemang och Grattis! Ekipaget gick vidare och fortsätter i tävlingarna imorgon!
VM-hästen
En rad med dessa käcka ihåliga träd utmed den lille grusvägen troligen Pil.
__________
Ann: "Härligt! Paret dansar loss under vigseln... ;
http://www.expressen.se/Nyheter/1.1650554/paret-dansar-loss-mitt-under-vigseln
Det här hade nog Irene uppskattat. Hon hade nära till sina känslor, lika lätt till skratt som gråt och ilska, det försökte hon inte dölja.
__________
Hos Maria och Nisse för växtbyte med alpclematis mot gullclematis och ett högt gräs... plantering väntar imorgon. Bjöds god blåbärspaj till kaffe. Kanske blir det en sträcka skåneled i veckan som kommer.
1 kommentar:
Ja det känns verkligen tomt i hjärtat. Pratade med Sol-Britt idag, kändes väldigt skönt. Jag är glad att jag har henne och Jonas. Men ändå ställer man sig frågan om o om igen, varför stannade jag inte kvar. Jag skulle varit med till livets slut, och den nya början. ett liv som kommer att vara så skönt o befriande för Irene. Telefonen är tyst, ingen Irene som ringer eller messar...*tystnad* *tystnad* Jag läser ditt sista sms flera ggr. Jippie och med en glad gubbe som hoppar, när jag skriver att jag snart är framme. En alltid lika glad o positiv Irene möter mig i porten. Det är den Irene jag vill och kommer att minnas. Hon var den bästa vän man kunde ha, vi kunde verkligen prata om allt. jag blev så arg så många ggr på de s.k vännerna som alutade höra av sig när hon blev sjuk. Varför är människor så? Jag vet hur det är, man passar bara när man är frisk o glad o pigg. Vi hade så mycket gemensamt,jag saknar henne så oerhört mycket redan.*tårarna rinner* Nu får man ta timme för timme... dag för dag.. Ta aldrig något för givet. Var tacksam för de stunder man får med dom man älskar...för att komma igenom sorgearbetet krävs mycket prat o stöd från omgivningen. Så visst Ingela vi kan ventliera saker om du vill. Vill inte skriva ut min mejladress här offentligt. Hjärtliga kramar Cissi
Skicka en kommentar