Arbete på torvmosse

På bilden fm f Nils, Karin, Elly (min farmor) och Rut utanför Rammen i Nävlinge.
Ja, Nils Persson var min farmors far. Vid första anblicken ser familjen både trygg och rätt välmående ut tänker jag och stundens allvar lyser igenom.
Granskar man Nils ser han en aning skinntorr ut. Liten och sliten, som en man som fört ett hårt liv och knappast som dagens 40-åringar. Ändå hade folk i allmänhet vid den här tiden fått det bättre och sjukdomar hade gått tillbaka. Men det var också en tid av oro med all utveckling och ett krig lurade i faggorna. En tid när det nya mötte det gamla och det kunde säkert kännas både underlättande och slitigt för människan som inte kunde värja sig. Första världskriget bröt ut i augusti 1914 och pågick till 1918.

Nils arbetade som något av en ”vandrande dräng”. Han gjorde dagsverken och fick som så många andra söka sig till det arbete som var aktuellt för säsongen.

Nils hade bl.a. ett arbete på en mosse inte långt från hemmet. Det var både smutsigt och slitigt. Gunborg bekräftar uppgiften, men minns inte om hon någonsin har hört namnet. Jag började i alla fall söka efter närliggande platser bland litteraturen och detta var vad jag fann. I Sandåkra fanns Svart mosse, Fogla mosse, Blänke-Bleke- eller Bläsmosse som låg på gränsen mot Nävlinge, Slätte mosse, Fjärrhana Mosse samt Isjö mosse. Ganska många mossar med andra ord. Svarte mosse var den största av dem alla och fram till den, anlades från landsvägen en 6 alnar bred väg ”Mossavägen”. 1 aln=2 fot=59.38 cm med andra ord ca. 3 och en halv meter, en ganska bred väg. Mossavägen användes för transport av torv och grödor från mossen. Eftersom torvjorden var viktig delade man i mitten av 1800-talet upp den sinsemellan. Alla hemman fick 1-2 lotter beroende på hur många man var och för att det skulle täcka behovet över vintern. Gränserna markerades med diken.

Så här kunde en dag på mossen se ut. Början med frukost kl.6 när det ofta vankades stekt potatis. Arbetet startade klockan 7 och mellanmålet vid 9 kunde vara mjölk, svagdricka, bröd och skinka. Klockan 12 ringde gonggongen till middagen som var risgrynsgröt och mjölk och därefter middagsvila. Vid 3 tiden serverades äggakaga, skinka och mjölk. Arbetsdagen var inte slut förrän klockan 18. Så en varierad kost det var viktig för den som skulle orka arbeta, det kan man konstatera.

Farmor har berättat om långa och arbetsamma arbetsdagar, om en trött far som gav sig av tidigt hemifrån i ottan och kom hem sent på kvällarna, åt och sedan lade sig ner på kökssoffan för att vila. Hon berättade om sina upplevelser av hur de längtat efter och ville umgås med honom när han kom hem. Ganska tåligt brukade han ibland låta döttrarna Elly och Rut leka ovanpå honom. Ibland om han orkade och var på humör tog han också fram sitt enradiga dragspel och spelade en truddelutt, farmor berättade om dessa enradiga dragspel. Jag undrar om det är samma som Magdeburgerspel? När jag slår upp och läser om dessa instrument ser jag att det egentligen inte var riktiga dragspel utan att de är besläktade med orgeln. Kanske är det ändå inte samma? Jag kommer ihåg att farmor berättat att det var någon äldre generation som spelade dragspel och som jag tror bodde en bit ifrån om man fortsätter på samma väg förbi hemmet i Rammen. Var det kanske en Orädd man som farmor kallade honom? I så fall skulle det kunna ha varit Nils farfar.

Till en början skars torvorna för hand i maj-juli, men vid tiden för andra världskriget började man mer och mer använda sig av maskiner. Det var på 30-talet då kom en kvarn som såg ut och fungerade som en stor köttkvarn. Den drogs runt av en häst. Många höjde sina röster och menade att dessa tog från dem arbetstillfällen medan andra hävdade motsatsen.
I gropen arbetade några män med att skära upp bitar av torven. Till arbetet användes torvjärn spadar eller skyfflar med både rakt skaft och blad.

Torvblocken kastades sedan upp till några flickor som fångade lyror och placerade dem i ”rullebörar” som de sedan rullade bort till kvinnorna. För att torven skulle torka ställde de blocken på kant och dessa vändes sedan efter några dagar vid fint väder. Efter ytterligare 3 veckor placerades de i pyramider. Mosshanteringen var slitig och orsakade mycken ryggont. Medan det översta lagret torv kunde nyttjas till strö gick de övriga blocken till bränsle. Ett block räckte till för att ännu vara glöder på morgonkvisten om man stängde draget till spisen. I början av 1920 började importen av kol, koks och olja och det gjorde torvhanteringen olönsam. Men när så andra världskriget kom ökade åter efterfrågan på torv. Lönerna var vid den här tiden och i förhållande till andra jobb däremot relativt bra. Varje säsong avslutades med en fest och det kanske inte var så konstigt att man ville fira att arbetet var slutfört. Överlag konstaterar jag att det var festillfällen när man bärgat en skörd av potatis, betor etc.

Det måste också ha varit en stark konstrast mellan den smutsiga torven och fm mor Karins arbete med den rena stryktvätten.