Bloggintresserade

söndag 24 augusti 2008

Mina upplevelser av Kvarnbacka

Nervös som jag var tänkte jag bäst att sticka och kissa efter att jag hade letat upp en hjälm. Blev så klart getingstucken vilket kanske fick mig att fördela oron.


Ja här står vi och spänningen är o..lid...lig. Håller på att bli tilldelade vars en häst.

Själv har jag precis fått ett sto som heter Grapa. Väldigt vacker tycker jag, brun och varm med stora snälla bruna ögon och det kändes som om hon var den största hästen. Här passar vi på att bekanta oss med varandra, vårt samarbete hade jag klart för mig skulle bygga på ett förtroende redan från första stund. Zoomar man in mig (jag som har röd tröja på) så syns det hur glad och förväntansfull jag känner mig. Men jag vet också att jag stod och funderade över hur jag skulle lyckas ta mig upp på henne.

Det sägs ju att "ner kommer man alltid", så det oroade jag mig inte så mycket för. Fick efter en stund god assistans att ta mig upp, och det var knappast lättare än jag trott. Känns som om man har blivit baktung med åren...vilket kanske också var en fördel för jag kände mig relativt säker i sadeln. Men det var högt...



Snart befann vi oss via den smala landsvägen på väg ner till en stig som ledde in i tassemarkerna. På ena sidan från hästryggen en avgrund ner i det djupa diket.





Strax bakom mig hade jag en kvinna som berättade att hästen hon red på var hennes egen och att hon hade planer på att starta någon form av rehabilitering där hon kombinerade ridning och massage. Jag kände mig trygg från första början och jag berättade att jag hade fel på balanssinnet och att jag hade haft en stroke. Fick fantastiskt god handledning på färden.

Grapa gillar att ta sig en mun gräs och löv emellan varven när helst hon får chansen under ritt. Det blev jag rätt snart varse, likaså att hon kunde vara rätt knepig att få att hålla truppens tempo. Ibland så fick hon för sig att såsa och andra gånger att avancera en bit. Men när vi inne i skogen kortade ner tyglarna tryckte till med vaderna med ett sch ljud då gick det undan i det som kallas för TÖLT och som är så speciellt för islandshästar. Oh vad härligt att känna vinddraget i ansiktet höra det klapprande ljudet av hästens hovar, fågelläten och se solen glimta till mella trädkronorna. Vi avancerade i olika slags terräng, torr löv- och barrskog såväl som slipprig lervälling. Över stock och över sten mellan trädstammar slingriga stigar, uppför och nerför backe. Än så lutade vi oss framåt än bakåt, förflyttade tyngdpunkten. Tvungen till djup koncentration. Efterhand kände jag mig mer och mer förtrogen med hur jag kunde vända och vrida mig i sadeln och bitvis upplevde jag mig ETT med Grapa. Det var befriande och det verkade inte som om hon upplevde mig alltför besvärlig och otymplig. Var och en fullt koncentrerad på vad den höll på med. En och en annan törn när knäna slog i trädstammar brevid stigen, något blåa knän det är smällar man får ta!

Halvvägs var det färd stopp. Vi lutade oss bakåt i sadeln och efter ett ho sackade hästarna in. Vi satt av efter att först ha tagit skorna och fötterna ur båda stigbyglarna, förankrade våra hästar vid bommen Anna-Karin passade på att fotografera.


...och lämnade dem att äta gräs, medan vi vandrade in på en ödegård omgärdad av fantastiskt jämna och fina gärdsgårdar. Solen stekte och snart satt vi där, njöt varmt kaffe, grovt bröd med korv och ost pålägg! Så bra det smakade där vi satt mitt i naturen! Trivsamt småprat, i sällskapet fanns svenskar, tyskar och danskar vuxna såväl som barn. Med det gemensamt att alla var mer eller mindre nybörjare. Ja sist jag red berättade Anna-Karin för grannen, som var danska, så var det på en kamel i öknen!






Efter en stund fortsatte färden, "tiden går fort när man har roligt", och det kan jag skriva under på. Just då när jag var så trött var det skönt att återse Wisseltofta gården, men nu längtar jag redan till nästa gång.



Det är jag som rider in här i täten och efter kommer Anna-Karin som är den vana ryttaren av oss.
Glada och lyckliga ser vi ut båda...och det var vi!





Så här trött såg Grapa ut när vi kom i mål, och fått hela munderingen och den ovana ryttaren av sig. Ögon gick i kors och att sätta sig i bilen och bara få sitta i passagerarsätet var skönt. Och jag vill lova att det gått mycket koncentration åt för att hänga med i svängarna och för att inte handla alltför tokigt. Tur att Grappa kunde vägen och hjälpte mig på "traven".



Inga kommentarer: